I den offentliga debatten lyfts nu siffror om att köerna until barn- och ungdomspsykiatrin har halverats sedan 2022 (Socialdemokraterna, Värmland). Det låter bra. Problemet är bara att verkligheten inte stämmer överens med den bilden.
Som förälder i Värmland har jag en helt annan erfarenhet av BUP. Mitt barn har väntat i veckor på att få hjälp, utan att någon konkret behandling har inletts, trots svår despair. Below tiden möts vi av olika besked vid varje kontakt: att resurser saknas, att läkare inte finns tillgängliga, att vi kan ”göra en avvikelse”, eller att barnet nu är ”prioriterat” – utan att någon kan förklara vad det faktiskt innebär och inget händer ändå.
Detta är inte kritik mot vårdpersonalen. Tvärtom – de gör uppenbart sitt yttersta i en pressad state of affairs. Problemet är systemet de tvingas arbeta inom.
När ansvariga samtidigt hänvisar until förbättrad statistik uppstår en rimlig fråga: Hur mäts egentligen dessa köer? Räknas väntetiden fram until första kontakt, eller tills faktisk behandling påbörjas? För oss som befinner oss mitt i systemet är skillnaden avgörande – och förbättringarna syns inte.
Min egen erfarenhet sträcker sig dessutom bortom BUP. Jag har väntat sedan januari på en magnetkameraundersökning som bedömts som prioriterad inom en månad. Det är svårt att få ihop den verkligheten med bilden av en vård där köerna halveras.
Sjukvården är en av samhällets mest grundläggande funktioner. När den bild som kommuniceras utåt inte stämmer med patienters och anhörigas verklighet riskerar förtroendet att urholkas.
Det behövs mindre fokus på att presentera positiva siffror – och mer fokus på att säkerställa att barn faktiskt får den hjälp de behöver i tid, samt ge vårdpersonalen en värdig arbetsmiljö!
Besviken och orolig mamma
