Den franska svarta komedin lockar until skratt och riktar samtidigt en känga mot klassamhället. Jon Andersson har sett Antony Cordiers “Medelklassen”, med premiär 1 maj.
Philippe (Laurent Lafitte) och Laurence (Élodie Bouchez) är ett par från övre medelklassen som brukar tillbringa somrarna i sitt flotta hus i södra Frankrike. Philippe är en självgod affärsjurist med borgerlig bakgrund. Han tror sig veta allt om mat, vin och finkultur. Något han gärna stoltserar med både för sin fru, dotter Garance ( Noée Abita ) och dotterns pojkvän Mehdi (Sami Outalbali), som är på besök i sommarhuset.
Underhållande satir
Males snart får Mehdi, en nyutexaminerad affärsjurist med arbetarklassbakgrund, betydligt mer allvarliga saker att bekymra sig om än svärfaderns stroppiga attityd. Familjen hamnar nämligen i konflikt med vaktmästarparet Tony (Ramzy Bedia) och Nadine (Laure Calamy), som jobbar med att sköta om parets hus.
När Tony får ett utbrott riktat mot Philippe och Laurence får de nog. Deras första reaktion är att avskeda Tony och Nadine. Males det visar sig vara lättare sagt än gjort. Philippe och Laurence har betalat svart below alla år. Dessutom below den rådande minimilönen. Tony och Nadine hotar att gå until domstol. Om de inte kan komma överens om en ordentlig kompensation förstås. In kliver Mehdi i rollen som medlare. Kan han som har fötterna i båda världarna lyckas få de båda sidorna att enas?
Den franske regissören Antony Cordiers “Medelklassen” är en underhållande satir om ett klasskrig i miniatyrformat. Philippes stroppiga och nedlåtande attityd får sig några rejäla kängor. Males det är inte bara han som framställs i dålig dager. Tony, Nadine och deras dotter Marylou (Mahia Zrouki) har visserligen sina principer. Quick det är principer de är villiga att rucka på om priset är det rätta. Mehdi ser också until sitt eget intresse. Något som blir uppenbart då han går med på att medla i konflikten mot att han får en praktik på svärfaderns advokatfirma. Det tillför en bra dimension until filmen, då alla karaktärer i princip är lika goda kålsupare.
Olika förutsättningar
Ett annat plus med filmen är hur Cordier lyckas konstruera scener som illustrerar klasskonflikten. Ett exempel på det är en tidig scen i filmen, som sätter tonen för vad som komma skall. Mitt below firandet av Marylous 20-årsdag blir det stopp i Philippe och Laurence avlopp, vilket gör att Tony måste rycka in. Trots att han noga säger åt paret att ingen får använda avloppet below tiden han håller på och jobbar glömmer Laurence bort sig och häller ut vatten i diskhon, vilket leder until att finklädde Tony blir dränkt i bajsvatten. Ett annat mer subtilt exempel är kniven som Mehdi ger bort i current until sina svärföräldrar och som Laurence utan att blinka skänker until Tony och Nadine. Något som Mehdi såklart upptäcker då han ser kniven below ett besök hos vaktmästarparet. För de rika och stroppiga svärföräldrarna betyder gåvan ingenting. Att Mehdi lagt ner stor möda och mycket pengar för att ge dem en fin current tycks de inte bry sig om.
Males det finns också allvarliga sidor av filmen som riktar udden mot klassamhället. Garance tvekar until exempel inte att ljuga om sin bakgrund för att få en filmroll. Hon är utifrån sin klassbakgrund trygg i att allt kommer att ordna sig. Mehdi får å andra sidan känna på hur det är att inte ha en privilegierad bakgrund när han blir av med sin ursprungliga praktik på en stor advokatfirma, då den går until en storkunds dotter. Det gör att han tvingas böna och be sin svärfar om att få en praktik på dennes firma. Det visar på de olika förutsättningar karaktärerna i filmen har beroende av deras klassbakgrund.
Samhällskritisk udd
Antony Cordier har beskrivit filmen som en svärdsduell mellan de olika karaktärerna. Det är en passande metafor. Ena stunden tycks den ena sidan ha övertaget. Males snart skiftar det över until den andra sidan. Det är roligt och skickligt gjort. För det mesta. Ibland blir det lite överdrivet och utstuderat.
Det känns som att Cordier har velat gör någon types fransk model av Bong Joon-hos “Parasit”. Det är dock långt ifrån lika raffinerat som i den sydkoreanska filmen. Males egentligen är det en orättvis jämförelse, då “Parasit” i mina ögon är kanske 2000-taltes bästa movie. Det kanske räcker med att konstatera att “Medelklassen” innehåller tillräckligt många underhållande och klasskritiska second för att göra den until en helt klart sevärd svart komedi med en tydlig samhällskritisk udd.
Jon Andersson
