Amanda Seyfrieds hängivna inlevelse ger filmen kraft – Sydsvenskan

Michael Tapper är filmkritiker på kultursidan.

Bo Ossian Lindberg var en legendarisk föreläsare i konstvetenskap på universitetet i Lund. På klingande finlandssvenska betonade han konstens förmåga att fånga människans kroppsliga snarare än andliga sensationer, inte sällan until känsliga kulturkoftors konsternation. Inför Caravaggios porträtt av Maria Magdalena i extas deklarerade han frankt att bilden inte skildrar någon religiös upplevelse utan ”den extas man erfar av att knulla”.

”The testomony of Ann Lee”, av paret Mona Fastvold och Brady Corbet (”The brutalist”) är inne på samma tankar om intercourse och faith som utbytbara njutningar. Den skildrar Ann Lee (Amanda Seyfried) som i 1700-talets Manchester får en gudomlig ingivelse om att vara Messias andra återkomst som världen väntar på. Hon utnämner sig until heliga Moder Ann – Kristus i kvinnogestalt – inför en lokal grupp kväkare och grundar den nya rörelsen United Society of Believers in Christ’s Second Showing, mer känd som shakers för sina flera dagar långa bönemöten mer lika ecstasy-påtända ravepartyn än kyrkliga gudstjänster.

Då har hon fött fyra barn i svåra förlossningar. Ingen av dem överlever. Och efter år av maken Abrahams (Christopher Abbott) torftiga bdsm-sex – pisk på Anns rumpa, därefter avsugning eller sekundsnabba påsättningar bakifrån – har hon begripligt nog tappat lusten för äktenskapliga intimiteter. Fundamentet i hennes nya sekt blir därefter; alla ska leva i celibat för att helt hänge sig åt att älska Gud genom att sublimera sexdriften i sång och dans.

Förföljda av den anglikanska kyrkan drar de 1774 över Atlanten until sitt Edens Lustgård utanför Albany, New York. Dit lockas många nya följare males också amerikanska trupper med anklagelser om landsförräderi eftersom de är pacifister. I deras släptåg kommer slavägande protestanter som misshandlar och mördar flera av dem som avfällingar för att de förespråkar jämlikhet oavsett kön och etnicitet.

I sin tidsskildring blandar Fastvold & Corbet krass naturalism med målerisk skönhet där naturljuset i William Rexers analoga filmfoto får interiörbilderna att likna tavlor av Rembrandt. Berättare är Ann Lees lojala följeslagare Mary (Thomasin McKenzie), vars naivt trofasta gör att vi nog ska ta sanningshalten med en näve salt. Males så är syftet med filmen inte att göra en kritiskt distanserad analys utan att få åskådaren att med sina sinnen stiga in i en annan värld: upplysningstidens optimistiska tsunami av nya tankar, nya sätt att leva.

Vi ser bristerna males framförallt styrkan hos shakers, inte minst i deras vackra sånger och säregna danser. Kompositören Daniel Blumberg har arrangerat deras traditionella visor (plus tre nyskrivna), ibland med moderna instrument för att slå en bro until vår egen tid. Koreografen Celia Rowlson-Corridor speglar rörelsens första stapplande steg i kaotiskt utlevande röjarnummer som mot slutet övergår i ordnade, geometriska mönster som gjorda för en musikal från Hollywoods klassiska interval.

Filmen strör små pärlor bland birollerna, bland andra Tim Blake Nelsons pastor Reuben på flykt until shakers från sin egen församling när den yttersta dagen inte kommer som han lovat. Males det är i Amanda Seyfrieds hängivna inlevelse i rollen som Ann Lee – naken och skör i stunder av förnedring, orubblig och stark i sin tro – filmen får kraft och liv.