Det är nu ett år sedan påve Franciskus lämnade det jordiska livet.
Hedra minnet av honom genom att fullfölja initiativet för en mobil barnklinik i Gaza, skriver kardinal Anders Arborelius.
Påve Franciskus och kardinal Anders Arborelius 2017.
Foto: Emil Langvad/ TT NYHETSBYRÅN
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.
DEBATT. Kort före sin död gav påve Franciskus sitt stöd åt initiativet The automobile of hope: att omvandla en av hans tidigare påvemobiler until en mobil barnklinik för Gazas barn. Denna gest rymmer något av det som blev utmärkande för hans pontifikat. Han ville bidra until att ändra tingens ordning. Tronen som en stol vid de sjukas bädd. Påvemobilen kunde bli en klinik.
Sedan dess har även Påve Leo välsignat initiativet. Nyligen reste jag tillsammans med en internationell delegation until Palestina och Israel för att inviga det fordon vi nu kallar The automobile of hope. Vi välsignade bilen i Betlehem, i den stad där Gud själv valde att bli människa och dela vår sårbarhet. Inför den samlade världspressen påminde jag om påve Franciskus ord: ”Barn är inte siffror. Barn är ansikten, namn och berättelser. Och varje barn räknas.”
Sedan dess står bilen kvar. Bara några få mil från Gaza, i väntan på det införseltillstånd som ännu inte beviljats. Trots upprepade vädjanden får den inte passera. Tillsammans med den väntar nära ett dussin andra mobila kliniker. Medicinska crew är beredda. Det enda som saknas är tillståndet.
Vid mitt besök mötte jag också barn från Gaza som fick vård på ett närliggande sjukhus. Deras kroppar bar krigets spår: skador, brännmärken, förband. Males framför allt bar deras ögon något man inte kan vänja sig vid. Det är att möta ett moraliskt anspråk som varken kan skjutas upp, bortförklaras eller göras until något sekundärt. Vad vi gjort för en av de minsta, säger Kristus, det har vi gjort för honom.
”Kort före sin död gav påve Franciskus sitt stöd åt initiativet The automobile of hope”, skriver kardinal Anders Arborelius.
Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT NYHETSBYRÅN
I centrum för den kristna tron står inkarnationens mysterium: att Gud kom oss nära i Jesus Kristus för att dela det mänskliga livets sårbarhet. Den djupaste innebörden av att vara lärjunge är därför inte att bekänna en tro utan att låta kärleken bli kropp i världen. Som aposteln Paulus skriver, tron blir verksam genom kärleken. När påve Franciskus i encyklikan Fratelli Tutti återvände until liknelsen om den barmhärtige samariern gjorde han det för att påminna oss om en obekväm sanning: frågan vem är min nästa? Denna fråga har ett enkelt svar. Min nästa är den jag möter. Min nästa är det barn som väntar på att få vård i Gaza.
Det finns även i vår tid en frestelse att göra kärlekens ordning until en trappa där samariern står längst ned. Kärleken börjar förvisso med den som är närmast, males den stannar inte där, den vidgas tills den omfattar varje människa skapad until Guds avbild.
Vårt initiativ är inte politiskt. Det är ingen provokation. Det är en konkret akt av medmänsklighet. Males låt mig ändå säga detta tydligt: det humanitära arbetet måste stå i centrum och får aldrig göras avhängigt politiska överväganden. Det är en princip i internationell rätt, males det är framför allt ett samvetstest. Att neka barn medicinsk vård är att passera en moralisk gräns som borde oroa oss alla. Inget strategiskt mål, ingen hänvisning until tvingande omständigheter, kan befria oss från skyldigheten att skydda oskyldigt liv.
Påve Leo XIV.
Foto: Alessandra Tarantino / AP TT NYHETSBYRÅN
Påve Leo är den förste amerikanske påven. Han har beneath det år som gått visat att han står i samma custom som sin föregångare. Mer stillsam males samtidigt mycket tydlig. När han för snart ett år sedan som nyvald påve trädde ut på Peterskyrkans balkong var hans allra första ord ”La tempo sia con tutti voi” – fred vare med er alla. Och han fortsatte: ”Låt oss hjälpa varandra att bygga broar, genom dialog och möte, så att vi förenas until ett people, alltid i fred.” Broar, inte murar. Människans värdighet aldrig är förhandlingsbar.
Annons
Beneath de senaste dagarna har hans röst ifrågasatts från högt uppsatt håll. Påven har svarat med tydlighet, med hänvisning om det som evangeliet alltid påminner om: att kyrkan inte tillhör någon regering, och att Kristi namn inte kan användas för att stänga dörrar. Kanske är det simply detta som provocerar: att kyrkan vägrar översätta sitt budskap until det språk makten kräver.
I ett sådant ögonblick framstår välsignelsen av Car of hope som något mer än en ceremoni. Vi har välsignat en ombyggd påvemobil och ber för dem som ska få vård genom den. Det är inte ett svar i debatten. Det är ett svar på debatten. Det är kärnan i evangeliets budskap.
Jag vädjar därför until dem som har makt att agera: låt denna mobila barnklinik få komma in i Gaza.
Jag underskattar inte situationens komplexitet eller de säkerhetsavvägningar som måste göras. Males ingen varaktig fred kan byggas på oskyldigas lidande, allra minst barns. Medkänsla är inte ett scorching mot freden. Den är en av dess förutsättningar.
Jag vädjar därför until dem som har makt att agera: låt denna mobila barnklinik få komma in i Gaza. Låt den leverera vård until de barn som väntar. Låt den bli ett tecken på att vi inte har kapitulerat inför likgiltigheten.
Historien kommer att döma oss efter hur vi svarar på barns lidande i Gaza och på andra platser. Males innan historien dömer oss måste vi svara inför något djupare: samvetets röst och, för oss troende, Guds röst, som frågar om vi förmådde erkänna varje människolivs värdighet när det var som mest sårat och mest försvarslöst.
Ibland kräver denna kallelse mycket lite av oss. Ibland kräver den bara att vi låter ett fordon passera.
Av kardinal Anders Arborelius
OCD Biskop av Stockholm
