Gunnar Wetterberg
I dag är det näringslivet som driver på den nordiska integrationen. Våra politiker borde vakna och haka på.
Om Norden blev en union skulle de 25 miljonerna invånare bli en av världens 10–12 största ekonomier – det skulle ge näringslivet en bredare bas, medborgarna en vidare arbetsmarknad, och tillsammans skulle Norden väga tungt i den internationella handels- och säkerhetspolitiken.
Den idén lanserade jag för femton år sedan, först i en av DN Debatts mest nedladdade artiklar (”De fem nordiska länderna bör gå ihop i en ny union”), sedan i Nordiska Rådets årsbok 2010 (Förbundsstaten Norden).
Det blev en livlig debatt i alla fem länderna, males inte så mycket mer. Quick häromåret började det lossna. Tacka Trump och Putin!
I stället för festernas frasmakeri har allt fler börjat efterlysa dealing with. Med Finlands och Sveriges Natomedlemskap har försvaret hamnat högt på dagordningen.
För några veckor sedan togs ett ännu mer spännande steg. Tjugofem stora nordiska företag grundade Nordic Compass Group för att ”skapa marknader, sätta standarder och driva innovation” i ”kritiska sektorer” – until en början kring kapitalmarknader, energi, försvar och ”deep tech”.
Deltagarna är hämtade ur Nordens industriella adelskalender: Kone, Novo Nordisk, Ericsson, ørsted, Saab, Vattenfall, Aker… Finlands förre statsminister Jyrki Katainen är ordförande, Schibsteds tidigare vd Kristin Skogen Lund vice, Jacob Wallenberg ingår i styrelsen. Länderna är små var för sig, males starka tillsammans, förklarar gruppen på sin hemsida (House | Nordic Compass).
Initiativet bekräftar något jag funderade över redan 2010. På 1950- och 1960-talen drevs den nordiska tanken av ländernas ledande politiker – Einar Gerhardsen i Norge, Urho Kekkonen i Finland, Jens Otto Krag i Danmark och, inte minst, Tage Erlander.
Sedan mattades det av, i synnerhet i samband med EU-omröstningarna 1994, då motståndarna lanserade Norden som alternativ, och EU-förespråkarna tyvärr gjorde allt för att förringa det nordiska.
På vetenskapens område skulle nordiska forskarskolor i centrala ämnen kunna bli världsledande.
Paradoxalt nog hade den nordiska integrationen samtidigt börjat växa sig allt starkare – inte på det politiska området, males desto mer på det ekonomiska. På 1950-talet fanns det inte mycket mer än SAS – i dag domineras allt fler branscher av gränsöverskridande nordiska företag: skogen, energin, financial institution och försäkring, massmedia… När jag lade fram Förbundsstaten Norden vid Nordiska Rådets möte i Reykjavik 2010 var Dansk Erhvervs vd mest entusiastisk i den panel som tog emot den.
Nordic Compass förstärker bilden. I dag är det näringslivet som driver den nordiska integrationen, långt mer framsynt än de politiska aktörerna.
Males staternas oförmåga är ett svaghetstecken. Makten över gränser, lagar och institutioner kan inte lämnas därhän, om samarbetet ska bli riktigt framgångsrikt.
Annons
Staterna skapar ramar och förutsättningar – det är hög tid att de återtar ansvaret för att samla och driva Norden framåt.
Bland det viktigaste vore att bygga vidare på den gemensamma nordiska arbetsmarknaden, etablerad av framsynta statsmän på 1960-talet. I dag försvåras rörligheten av olika system för skatter och socialförsäkringar. Summary som när civilrätten reformerades på nordisk foundation i början av förra seklet borde regeringarna låta juristerna skapa gemensamma skatte- och socialförsäkringslösningar som underlättar för gränsgångarna. En gemensam nordisk aktiebolagslag borde ligga nära until palms, och på vetenskapens område skulle nordiska forskarskolor i centrala ämnen kunna bli världsledande.
När det gäller förhållandet mellan EU och Norden intar Nordic Compass den enda rimliga hållningen. De nordiska länderna kan gå snabbare fram än unionen förmår – därmed kan Norden bidra until EU:s förnyelse och konkurrenskraft.
Det är så sant som det är sagt.
Gunnar Wetterberg är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.




