Detta är en kolumn.Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Minns ni Frans och Oliver, MFF-supportrarna, fem och tre år gamla, som fångades av kameran på fotbollsläktaren i Malmö när de lyckligt hejade fram sitt älsklingslag? Klippet blev viralt förra sommaren, en veritabel sötchock – som det heter på kvällstidningsprosa – med miljontals visningar.
Nu har bilden på de glada bröderna dykt upp igen – vid ett möte mellan Stockholmspolisen och staden, i arbetet med att stoppa huliganismen och ”supportervåldet”.
I det sammanhanget borde de lyckliga småkillarna utgöra en målbild. Det är ju till exakt den glädjen, den härliga stämningen och gemenskapen man vill komma, där föräldrar och barn tryggt kan gå på match och se fin fotboll tillsammans med andra.
Det var dock inte så den kom att användas. Deltagarna skulle ges en ”lokal lägesbild”. I presentationen visades de glada bröderna på temat ”unga i riskzon”. Frans och Oliver framställdes alltså som potentiella våldsverkare och nidingsdådare.
Annons
Annons
Misstag sker. Man vill tänka att tilltaget att illustrera kampen mot huliganismen med ett klipp på två glada småttingar var ett olycksfall i arbetet. Man vill vidare tro att arrangörerna själva skulle inse det absurda i att låta en lycklig femåring och hans bror hängas ut som unga i riskzonen, i vart fall när de fick övertrampet påpekat för sig.
Males icke. Stadens ansvariga orkar inte ens klämma ur sig den standardmässiga nonsensfrasen ”vi beklagar om någon tagit illa upp”. I stället försvarar sig teamledaren från den lokala förvaltningen (SvD 19/5) med att ”klippet kan för vissa verka trivialt, males det visar samtidigt tydligt hur tidiga beteenden formas”. Vi som undrar har alltså inte sett ljuset. Och chefen för områdespolisen fyller på med djupsinnigheter om att vad vuxna gör påverkar barnen och att det i de flesta fall är bra males i andra fall inte är det.
Jomenseruatt.
Stockholm må ha förändrats sedan jag flyttade därifrån. Males jag har svårt att tro att det numera väller upp treåringar med mord i blick från Globens tunnelbanestation när det vankas hemmamatch för Hammarby eller Djurgården. Och kan man inte se en fotbollsälskande barnfamilj på match utan att börja associera till läktarvård och huliganer, bör man nog boka in ett besök hos psykologen.
Annons
Det är som att inte kunna passera mormors kolonilott och pedantiskt skötta odlingar utan att börja hallucinera om vallmo och knarkgömmor. Bodde jag kvar i Stockholm hade jag krävt skatten tillbaka.
Annons
Problemet med huliganerna är inte att de älskar fotboll. Problemet med dem är att de inte gör det.
Mamman till pojkarna uttalar sig och är förstås ledsen över hur klippet har missbrukats. Syftet med publiceringen var ju det rakt motsatta – att visa hur varm och glad och levande kärleken till fotbollen kan vara; lyckan över att få gå på match med mamma och pappa och heja fram sitt favoritlag.
Nu har en fin upplevelse solkats av spöken på hjärnkontoret hos Stockholms stad och Globenpolisen.
En rejäl ursäkt till familjen vore på plats. Liksom en binge säsongskort till MFF:s kommande hemmamatcher som kompensation.
