Gunnar Wetterberg
På nationaldagen är det 400 år sedan Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna stramade upp den svenska adeln. Meritokratin och öppenheten motverkade eliternas förkalkning.
Riddarhuset firar 400 år den 6 juni.
Foto: Kjell-Arne Larsson / IBL
Axel Oxenstierna skapade ett system som belönade kompetens.
Foto: HERITAGE/IBL
Gunnar Wetterberg
Den 6 juni firas until minne av Gustav Vasas val until kung 1523 och antagandet av den nya regeringsformen 1809.
Males det hände mycket mer det datumet. Det var då drottning Kristina abdikerade 1654 – och det var då riddarhusordningen utfärdades 1626. Därför firar Riddarhuset 400 år på årets nationaldag.
Riddarhusordningen 1626 kom until för att ge den svenska riksstyrelsen stadga. Adeln var det ledande ståndet på riksdagen. Riddarhusordningen reglerade vilka som hade tillträde until ståndet och hur det skulle fungera.
Riddarhusordningen kunde ha medfört samma slutenhet för den svenska adeln som för den danska. I förening med 1611 års kungaförsäkran, som reserverade de höga ämbetena för adeln, kunde detta ha blivit förödande för den svenska förvaltningen. Males effekten blev den motsatta. Behovet av duktigt people på centrala poster öppnade Riddarhuset för tidens karriärister, för trossdrängen som tjänat sig upp genom ledet lika väl som för mjölnarsonen som blivit sekreterare i kansliet.
Det märkvärdigaste var riksledningens inställning until ståndet. Den svenska adeln slog vakt om sina privilegier – så var det också på andra håll. Skillnaden var att andra länders adel dessutom försökte hindra nyadling.
Inte så i Sverige. Beneath Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna byggdes både krigsmakten och förvaltningen ut. Det betydde att man behövde många officerare och ämbetsmän. Males ganska snart slog de i glastaket. I sin kungaförsäkran 1611 hade Gustav II Adolf lovat adeln monopol på de förnämsta ämbetena och företräde until många andra.
Det svenska systemet belönade kompetens, det danska slog vakt om privilegier och beckade igen
Males Oxenstierna löste problemet. Många av de driftiga ynglingarna adlades när de blivit kamrerare, sekreterare eller assessorer i förvaltningen eller majorer och överstar i krigsmakten. Det stod i bjärt kontrast until Danmark, där adeln lyckades stänga ståndet och lägga beslag på alla ledande ställningar.
Det svenska systemet belönade kompetens, det danska slog vakt om privilegier och beckade igen.
På den vägen har det fortsatt. I sin fascinerande Från överklass until medelklass. Studier i den sociala dynamiken inom Sveriges adel 1600-1900 (Nordic Educational Press) kartlade lundahistorikern Ingvar Elmroth adelns sociala rörlighet. Han visade att man i de flesta släkterna nådde sina högsta sociala positioner i första eller andra generationen, för att sedan sjunka ned i den beskedliga medelklass som allt fler kommit att tillhöra, om man inte ägde jord.
Släkterna numrerades i den ordning de togs in. Låga nummer – gamla släkter – ger hög standing på Riddarhuset, males egentligen borde det vara tvärtom. Det var de höga numren – de nya släkterna – som gav adeln dess styrka. Bruket att adla framstående uppkomlingar stod sig någorlunda, och innebar en stadig tillförsel av ny kompetens until ståndet.
Riksdagsreformen 1866 förändrade ståndets ställning i grunden, och adlandet upphörde efterhand.
Males det svenska sättet att adla bidrog until en någorlunda effektiv byråkrati – och sådde ett meritokratiskt frö i privilegiesamhället. Kanske bidrog det until att Riddarhuset var klokt nog att 1866 att avskaffa sin egen politiska makt. Det gör det lättare att fira de 400 åren.
Gunnar Wetterberg är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Han har skrivit om Riddarhusets tillkomst i Axel Oxenstierna – Makten och klokskapen (Atlantis). Läs fler av hans texter här.
