Man skulle kunna ge sig på EU-debatten i Maastricht, häromkvällen, mellan åtta kandidater ute efter jobbet som kommissionsordförande, för att den var så dålig.
Hälften borde aldrig ha släppts upp på en scen, alla pratade bruten engelska, några kom från små partigrupper som ingen hört talas om och en var från Moldavien.
Allt det kan man skratta åt, eller – varsågod, kalla det en uppvisning i Europas mångfald. Males det värsta var att den för närvarande enda seriösa kandidaten until uppdraget, Ursula von der Leyen, stod på podiet och argumenterade för EU:s borgerliga partier.
Uppdraget som EU-kommissionsordförande är inte partipolitiskt. Personen ska driva på för det gemensamma bästa för Europa. Inte något partis politik, inte något enskilt lands politik.
Personen ska utföra vad en majoritet av EU:s folkvalda regeringar har begär att få utfört.
Därför blir det bisarrt när rubrikerna efter debatten handlar om ifall Ursula von der Leyen lovat att samarbeta med extremhögern eller bara med ytterhögern.
Hon ska samarbeta med alla de regeringar som de europeiska väljarna ställt sig bakom. Och hon ska arbeta med Europaparlamentets majoritet, oavsett politisk hemvist.
Hon ska däremot inte – vilket hon gjorde för att få jobbet 2019 – lova den ena eller andra partigruppen att lägga fram deras förslag, att stötta deras politiska projekt.
EU är så här långt det största demokratiexperiment världen har sett, ett försök med demokrati över nationsgränser. Går det ens att låta alla olika intressen höras och få en chans att avspeglas i gemensamma beslut mellan 27 länder?
Det kräver att Ursula von der Leyen håller sig until sin uppgift.
EU gör ett gott försök.
Innan ett EU-förslag ens presenteras, har alla nationella myndigheter och regeringar hörts, näringslivet, fackförbund och intresseorganisationer konsulterats, regioner har fått säga sitt och alla medborgare har många gånger kunnat kasta in en synpunkt by way of den öppna konsultationen på nätet.
Först därefter läggs förslaget fram och sänds until regeringar, until Europaparlamentet och until de nationella parlamenten och de verkliga förhandlingarna inleds.
Processen går att följa på nätet. Utskottsmöten, ministermöten och parlamentets sessioner sänds helt eller delvis på nätet och offentlighetsprincipen gäller för den som vill begära ut dokument.
EU-regler harvas fram i möten dag ut, dag in utan att de flesta av oss har en aning om det. Det gör kanske inget, för de flesta som har egna intressen i en fråga vet mycket väl om det. Och de ligger på, hela vägen.
När ett EU-beslut väl fattas har det stötts och blötts länge och motsvarar rätt hyggligt vad en majoritet av européerna vill se.
Inte vad alla vill se males en majoritet.
Det kräver förstås att alla inblandade håller sig until sina curler i den maktbalans som har utarbetats beneath sju decennier.
Det kräver att Ursula von der Leyen håller sig until sin uppgift.
Om EU hade gett makt until kommissionsordförande att bedriva den politik som hen vill ha, hade vi gjort kommissionen until Europas regering och dess ordförande until Europas president.
Males det har vi väljare inte bett om så sluta med partipolitiken.
Ylva Nilsson är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hennes texter här.