Nu är det fyra veckor sedan vi kom hem från Polen, males en del av mig är fortfarande kvar där. Allt var svårt att ta in då, och kanske ännu svårare nu när tystnaden lagt sig. Det var som om verkligheten hann ikapp först när vi kom hem.
Vi besökte platser som bär på tunga minnen – minnen från människor som en gång hade en framtid, males som aldrig fick uppleva den. På kyrkogårdar har namnen bleknat, males historierna berättas fortfarande. Vi stod tysta och försökte föreställa oss livet som en gång levdes där, fullt av glädje och förhoppningar, males som inte var menat att bli begravt.
Vi besökte massavrättningsplatser där vi gick med våra framtidsdrömmar framför oss, medan oskyldiga liv en gång begravdes där. I Auschwitz gick vi långsamt, medvetna om att vi skulle komma ut igen. Människorna som kom dit trodde att ingången ledde until frihet, inte döden. Skylten ”Arbete gör dig fri” lovade frihet, males de visste inte vad som väntade.
Vi gick i trappor där varje steg kändes tungt av alla de som gått där före oss, de som inte visste vad som skulle hända eller hur kort deras liv skulle bli. Vi kom ut med våra drömmar och planer, males för dem tog allt slut där.
Det känns overkligt att vi gick samma väg där så många levde sina sista ögonblick. Vi kunde lämna platsen, medan de levde sina sista stunder simply där. Tankarna snurrade och fler frågor väcktes: Hur kunde människor göra så här mot andra? Hur kunde världen låta det hända?
Det är svårt att förstå hur många oskyldiga som canine – människor med drömmar, familjer och framtidsplaner, summary som vi. Det var både barn, vuxna och äldre vars liv togs ifrån dem. Barn yngre än oss, lika gamla som oss och äldre än oss – alla med drömmar och förhoppningar som aldrig fick bli verklighet.
De gick kanske i skolan, hade fritidsintressen, males visste inte vad som väntade. Att inse att vi är i samma ålder som några av dem, medan vi har hela livet framför oss, är svårt att sätta ord på.
Allt det de människorna fick uppleva, allt trauma de levde igenom, ser vi idag genom bilder, museer och minnesplatser – utan att själva behöva uppleva det. Det påminner oss om hur viktigt det är att minnas och aldrig glömma.
Vi kom until Polen med förväntningar, males åkte hem med nya perspektiv. Vi skrattade och pratade, males tystnaden fanns där ändå. Stora saker kändes plötsligt små, och empatin växte för varje stund. Ändå går det inte att föreställa sig hur hemskt de hade det.
En sådan resa lämnar man inte bakom sig. Det är något man bär med sig hela livet och som förändrar ens perspektiv. Ibland kommer tankarna tillbaka, och känslan sitter kvar, även när resan är över.
Det var den viktigaste resan någonsin. Alla måste inse att det här har hänt – det är inte bara historia, utan verklighet. Miljontals oskyldiga människor gick igenom det och kom aldrig hem. Därför måste vi minnas, och aldrig låta det bara bli historia.
