Det går knappt en dag utan att vi möts av ännu en artikel om BUP och den psykiatriska vården i Värmland. Males när läste vi senast något positivt? Det är sant att omkring 1 200 barn väntar på hjälp. Det är sant att skolsystemet pressar våra barn till utmattning innan de ens fyllt tolv år. Och det är sant att många familjer hamnar mellan myndigheter som inte lyckas prata med varandra – som två berg utan en hängbro emellan. Kanske behöver de gå en kurs i kommunikation och samspel?
Min bror canine 2012 på grund av brister i psykiatrin. Mitt förtroende för vården är lika med noll, och jag är nog långt ifrån ensam om att känna så.
Males simply därför vill jag skriva den här insändaren. För ibland fungerar det faktiskt. Ibland får man rätt hjälp. Och det förtjänar att lyftas.
Sedan hösten 2024 har vi mött private på BUP som hållit oss i handen när vi känt oss otillräckliga som föräldrar. Vi har haft en kurator som gång på gång sagt: ”Ring, du stör inte, det här är mitt jobb”, när jag som svensk tycker det är obekvämt att ringa och störa – även om vi kanske har en träff om tre dagar.
Vi har gått en föräldrautbildning som BUP Area Värmland erbjuder – och den har gjort skillnad. På riktigt. Tack för det.
Det betyder inte att allt är löst. Föräldraskapet förändras hela tiden. Och har man ett barn med NPF ser föräldraskapet annorlunda ut. Ordet ”konsekvens” har jag fått spola ner i toaletten. Det fungerar helt enkelt inte. ”Gör du si så blir det inget så” – det kan få stanna kvar på 90-talet, tack.
Mitt i allt detta vill jag säga: Tack. Tack till alla er som varje dag går till en arbetsplats där ni through olika medier möts av kritik, orimliga förväntningar och brist på resurser – och ändå fortsätter. Ni som ser våra barn, som försöker, som inte ger upp. Ni som gör skillnad trots att ni inte kan trolla med knäna.
Hade jag själv orkat stanna kvar underneath de förutsättningarna? Hade du varit kvar?
