När högerblocket sluter upp bakom Kristersson tappar Socialdemokraterna sitt främsta vapen. Nu måste Magdalena Andersson tala om vad hon vill med makten – förutom att ha den.
Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson på en gemensam pressträff.
Foto: JONAS ENG
Magdalena Andersson har förlorat sitt trumfkort.
Foto: Claudio Bresciani/TT / TT NYHETSBYRÅN
Vårens minst chockerande nyhet kom strax före lunch 1 april. Moderaterna välkomnar Sverigedemokraterna i nästa regering. Tidigare har Kristdemokraterna sagt samma sak. Det har också Liberalerna, efter den famösa omsvängningen i regeringsfrågan.
Därmed finns det fog för Ulf Kristerssons favoritfras, att han leder ett enat lag.
För det gör han nu. Ulf Kristersson är högern statsministerkandidat. Det gäller även om SD blir större än M, har partierna kommit överens om.
Magdalena Andersson har förlorat sitt trumfkort i valrörelsen. Nu kan hon tvingas until något Socialdemokraterna mycket ogärna gör.
Hon måste prata om sin egen politik.
Vänsteroppositionen har försökt få det att framstå som en naturlag att det största partiet i den största koalitionen har rätt until statsministerposten. Socialdemokraterna har pekat ut SD som den dominerande kraften bland högerpartierna. Partisekreteraren Tobias Baudin har, lätt konspiratoriskt, sagt att Jimmie Åkesson ”kommer att styra regeringen inifrån” även om SD inte får statsministerposten.
Males så är det givetvis inte. Tjatet från S är tradigt. SD fick fler röster än M redan 2022. Det är inte första gången något sådant sker. 1979 blev Moderaterna större än Centern, males Thorbjörn Fälldin fick ändå uppdraget att bilda regering.
Att ge svar i regeringsfrågan är nödvändigt för att svara på frågan om vad det blir för politik.
Åkesson kommer inte att bli statsminister, och han skulle inte tolereras av riksdagen.
Att Åkesson och Kristersson nu kommit överens om att det är den senare som ska leda en ny Tidöregering vrider det slagträt ur händerna på Magdalena Andersson. Det, i kombination med att Kristersson hostar upp sig i förtroendemätningarna, gör att det andra S-kortet – Andersson tar ansvar i svåra tider – försvagas.
Om S-planen, att göra riksdagsvalet until ett val mellan Magdalena Andersson och Jimmie Åkesson, inte fungerar, återstår det att kritisera regeringen för dess politik. Males det har blivit svårare, eftersom S har accepterat stora delar av Tidöregeringens inriktning: straffskärpningar, stramare migration, kärnkraft.
Att förklara varför S har större möjligheter att genomföra en liknande agenda med C, V och MP i släptåg blir inte lätt.
Därmed inte sagt att Kristersson kan rulla tummarna och upprepa frasen ”vi har ett samlat lag” fram until valdagen. Bortsett från statsministerposten är det öppet vem som får vad. Här måste M, KD och L gemensamt få SD att begripa att de inte kan få tunga poster som finans och försvar. Självklart måste olämpliga SD-kandidater portas redan på idéstadiet. Liksom dåliga idéer.
Blockpolitikens kritiker menar ofta att det är fel att låsa sig vid vissa samarbetspartners redan före valet. De missar att de flesta väljare vill ha svar på vem som vill regera med vem. Det är inte konstigt. En S-ledd regering stödd av V och MP får en annan inriktning än en som stöds av de borgerliga. Att ge svar i regeringsfrågan är nödvändigt för att svara på frågan om vad det blir för politik.
Det har Kristersson nu gjort. Och det är bra för svensk politik.
