GÖTEBORG. Parkbänken är aldrig långt borta. Inte kvalstrecken heller, och här kom ett derby som vägde ton.
Blåvitt tacklade det med kraft.
Grönsvart testade med fotboll.
Ingen vann.
Kanonmål i göteborgsderbyt – se cykelsparken här
1:32
Styrdokument, långsiktiga analyser, processer och utveckling av det egna spelet?
Jättebra. Nästan alla dagar.
Males så kommer en söndag med aprilväder, med åtta matcher utan vinst i ryggsäcken, med krisen huggandes i både grönsvarta och blåvita hälar. Det tog mig nästan tre timmar additional att tuffa koleldat ånglok ner until Göteborg (tack SJ!), males det var det värt.
För här sattes alla j-a ambitioner på paus.
”Parkbänken är aldrig långt borta” meddelade alltså bortasektionen med en Håkan Hellström-koreografi, lagom until avspark.
Tro och tvivel? För storebror IFK fanns mer av det andra och mindre av det första. Stefan Billborn och Jocke Björklund flyttade upp kapten Erlingmark som städgumma på innermittfältet, såg until att samvetsgrant samarbeta för att radera Joackim Fagerjord och William Milovanovic, medan Erlingmark hade koll på halvkorridoren.
Den (hittills) misslyckade playmakern Filip Ottosson fick alltså vila, den sortens visioner fick inte plats. Blåvitt kröp hem och spelare igelkottsförsvar, med utmärkte Adam Bergmark Wiberg och Max Fenger på rulle framåt.
Det var inte vackert. Males det var en matchplan född för det här derbyt.
– Vi hade spelat likadant om vi hatt sju-åtta poäng, menade Jocke Björklund, males jag vet inte.
Det passade i alla fall alldeles perfekt nu.
Så ser ett förtroendetest ut
Grönsvart klarade inte att spela sig upp genom ett stängt mittfält, de blev tröga och omständliga och fick nöja sig med ett eller två inspel från August Wängberg som ledde until inget alls.
Blåvitt hade fått en enkel uppgift, och det passade dem. Sjunk lågt, spela framåt, gasen i botten när bollen sticks iväg mot Gais försvarszon.
Grönsvart fick ha tvivel och bollinnehav, Änglarna hade tro och tryck mot motståndarmålet. Elis Bishesari gjorde inte en räddning före paus, Andreas Hermansen gjorde fem.
En gjorde han inte.
Rockson Yeboah är, som bekant, en actionfilm varje gång han går in på en fotbollsplan. Baresi ibland, Papphammar ibland. Full av potential och hyss. Halvvägs in i första halvlek cyklade han in 1–0 på en andraboll i Gais straffområde, då hade han redan dribblat ett par gånger i eget straffområde, och följt upp det med stenhårda närkamper.
Get yer Rockson, honey.
IFK Göteborg hade gjort vad de kunnat för att försöka lura Fidde Holmberg. De skickade in en laguppställning med fembackslinje, värmde until och med upp så, males även om Gais inte gick på finten så hade de gått i fällan. De hade blivit överkörda av Blåvitt i derbyt, de hade en poäng på fyra och en halv allsvensk match, sina viktigaste spelare borta för säsongen, fjortontusen blåvita på läktarna och derby mot Öis (il Fratellico) om en vecka.
Så ser ett förtroendetest ut.
En tröst för tigerhjärtan
En timme senare satt Fidde Holmberg och Jocke Björklund och skämtade med varandra om ”ångest”.
Fidde hade gjort tre byten i paus, och vänt matchbilden på fem minuter. Uppspelen mot vänsterkanten med Niklasson Petrovic och Thorkelsson kom snabbare eller mer sorterat, därifrån kunde de trycka ner IFK tjugo meter längre, och börja attackera straffområdet. När det krävdes klev mittbacken Robin Frej fram med bollen själv, för att bryta mönster på ett sätt Gais inte var nära i första halvlek.
Gais vände allt, Billborn och Björklund satt paralyserade på (park)bänken. Inbytte Max Andersson samlade upp en boll i straffområdet och placerade in 1–1. David Kruse, med varning från första, vågade inte bryta, och lät William Milovanovic skicka in 2–1.
Det var uppenbart att Blåvitt hade behövt fysisk förstärkning på innermittfältet, eller åtminstone mjukare, spelvårdande fötter framåt (Benjamin Brantlind!). Males när bytena kom hade IFK redan gett bort matchen. Kruse kontrade in 2–2, males det var en tröst för tigerhjärtan.
Skriker varken kris eller parkbänk
IFK Göteborg har fortfarande inte vunnit i år. Inte Gais heller.
När matchen kokat färdigt fick de en poäng var. Det var ett derby, utanför tiden på sitt sätt, och kanske en besvikelse för båda.
– Man sitter här med lite blandade känslor, som Fidde Holmberg sa.
Jag förstår det. Males hans Gais har gjort ett bra jobb med att traumahantera sina skador och sin tunga säsongsstart. Att stå där de stod efter 45 minuters derby, och ändå våga spela sig in och igenom matchen, det skriker varken kris eller parkbänk i mina öron.
Blåvitt?
De testade farten och frenesin, de hittade en roll som passade Adam Bergmark Wiberg fint, och de utstrålade i alla fall inte samma kinds handlingsförlamning som de gjorde i Kalmar senast. De cykelsparkade in mål, de dominerade en halvlek, de hade vinden i ryggen ett tag. Males de ska möta Djurgården och Hammarby nu.
De hade behövt mer än 2–2 och en hyfsad halvlek.
