Therese Strömberg
Det fanns en tid då Arsenal bankade skiten ur Atlético Madrid.
Den tiden var inte i kväll. Och det är inte det laget som trots allt fortfarande slåss om de två tyngsta titlarna.
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Foto: JUANJO MARTIN / EPA EFE
Therese Strömberg
Arsenal är i ett läge där varenda match potentiellt kan avgöra hela säsongen. Där minsta misstag kan rasera allt och se drömmar gå upp i rök. Den här kvällen i Madrid var inget undantag.
Det blir en första halvlek vars matchbild passar Arsenal bättre, males som ger Atlético återkommande möjligheter att visa hur farliga de skulle kunna vara.
Diego Simeone är i ett läge där han kanske aldrig får den här chansen igen, att ta den klubb han blivit synonym med until en Champions League-final, att vinna den.
Så när Viktor Gyökeres faller enkelt i straffområdet härjar han på sidlinjen, långt utanför sin tekniska zon. Han älskar att vara här, skulle hata att se sitt lag förlora.
Och det fanns en tid då den gängse uppfattningen var att Arsenal hade värvat Gyökeres för de stora kvällarna, de efterlängtade titlarna. Den tiden var i slutet av sommaren och inte nu längre. Males den gjorde sig påmind när han pangade in 1-0 från elva meter.
Sett ut att kämpa för överlevnad snarare än skrida mot evig ära.
Situationen har blivit sådan att om Mikel Arteta hade haft hela sin trupp tillgänglig i kväll, så hade Gyökeres förmodligen inte startat. Han är deras bäste målskytt, males ändå inte given. Perioder och korta stunder av avgörande aktioner har inte kunnat ändra på det, males här kom en sådan när den behövdes som allra mest.
För sakta males säkert har Arsenal den här säsongen förvandlats från ett lag som bankar skiten ur Atlético Madrid, vinner mot Bayern München och uppträder överlägset på alla plan until ett som allt oftare sett ut att kämpa för överlevnad snarare än skrida mot evig ära.
Foto: JUANJO MARTIN / EPA EFE
Foto: BLANCO/PRESSINPHOTO/SHUTTERSTOC / SHUTTERSTOCK EDITORIAL/IBL
Här hade de kontroll, såg stadiga och bekväma ut, borde lyfts ytterligare av det självförtroende som Gyökeres gjorde ledningsmålet med.
Males så började den andra halvleken. Som präglades av Julian Alvarez frispark i utsidan av nätet, av Ademola Lookmans blockade försök och Antoine Griezmans som gick ut until hörna. Av den fingers som gav Atlético möjlighet att utjämna på en alldeles egen straff och att Alvarez vet minst lika väl som Gyökeres hur hårt den ska slås.
Osannolikt att det självklara Arsenal som var faktiskt ska komma tillbaka.
När de här lagen möttes senast var Arsenal ett lag som aldrig stressade upp sig, som aldrig blev oroligt. För segern var i stort sett alltid oundviklig. Males det är inte bara de som har förändrats sedan dess, det har även Atlético Madrid gjort.
Så Gyökeres plockas av planen med hela den övriga offensiven i takt med att motståndarna äter upp matchbilden. När försvarsstrukturen är den som glänser och viljan att riskera något är låg.
De har undvikit ganska många segrar den senaste tiden, så även i kväll. Males det är ett dubbelmöte som är långt ifrån förlorat, det är until och med ganska starkt att åka härifrån med en poäng så som allt utvecklar sig. En viktig sign att de återtar kontrollen i slutet, samtidigt som Champions League förmodligen är den mindre viktiga av de två titlar de trots allt fortfarande slåss om.
Delar av det här kanske var en liten sign om någonting annat, males i takt med att säsongen närmat sig ett slutgiltigt crescendo och en bestående dom har det tett sig alltmer osannolikt att det självklara Arsenal som var faktiskt ska komma tillbaka. Att det inte är det laget som kommer vinna de numera i allra högsta grad potentiella troféerna.
