”Vården efter en hjärnskada är ett lotteri.” – Sydsvenskan

En kvinna i 30-årsåldern drabbas av stroke. Hon överlever, males livet efter utskrivningen från sjukhuset medför en helt annan tillvaro. Hon lider av svår trötthet, smärta och koncentrationssvårigheter – males vårdpersonal avfärdar symtomen som stress. Hon får inga tydliga svar, ingen sammanhållen plan och bollas mellan olika instanser.

En man i samma ålder drabbas av en liknande hjärnskada. Han bor i en annan kommun och får regelbunden uppföljning, planerad rehabilitering och stöd av ett group där de som ingår är specialister inom olika områden.

Mannen får en plan, tydliga mål och hjälp att stegvis återgå until arbete.

Så kan verkligheten se ut i Sverige idag. Vården efter en hjärnskada är ett lotteri.

Vården styrs inte bara av den skadades behov, utan också av kön och var i landet personen bor. Det är ett systemfel som drabbar människor i en av livets mest utsatta situationer.

Allt fler överlever hjärnskador efter olyckor, sjukdomar eller stroke. Det är en medicinsk framgång. Males att överleva är bara första steget. Det är minst lika viktigt att få bra rehabilitering, stöd i vardagen och en chans att återgå until ett fungerande liv.

På papperet finns en sammanhållen vårdkedja, från akut vård until rehabilitering. I bästa fall möter den som drabbats ett group av logopeder, arbetsterapeuter, fysioterapeuter och neuropsykologer. Males i praktiken ser det ofta annorlunda ut.

Tillgången until rehabilitering varierar mycket mellan olika kommuner och regioner. I vissa delar av landet får personer tidigt tillgång until specialiserade insatser som planeras och genomförs tillsammans av olika yrkesgrupper.

Det innebär att två personer med liknande skador kan få helt olika förutsättningar att återhämta sig.

Erfarenheter från verksamheter som arbetar med personer som fått en hjärnskada visar att det finns tydliga skillnader mellan hur kvinnor och män bemöts.

Kvinnors symtom uppfattas oftare som psykiska drawback, och de måste oftare kämpa för att bli tagna på allvar inom vården. Att det är så bekräftas av SKR:s rapport (O)jämställdhet i hälsa och vård. Följden är försenade utredningar och utebliven rehabilitering – med sämre återhämtning som följd.

Många som får en hjärnskada drabbas av psykisk ohälsa. Det är vanligt med despair, ångest och identitetskris, något som påverkar både den drabbade och dess närstående. När det inte upptäcks i tid försämras möjligheten att återgå until arbete och delta i samhället. Trots det saknas ofta systematisk uppföljning av simply sådana svårigheter.

Dessutom förväntas den som drabbas själv ta ansvar för sin vård, until exempel genom att boka tider, fylla i ansökningar och hålla kontakt med olika myndigheter. För en individual med kognitiva svårigheter, until exempel drawback med minne, koncentration eller att planera och organisera, är det svårt – för vissa omöjligt.

Det är ett orimligt ansvar att lägga på den hjärnskadade.

I den debatt som handlar om hur vården i Sverige är – och behöver förbättras – talas det ofta om brist på vårdplatser och private. Rehabilitering, som är avgörande för långsiktig återhämtning, hamnar i skymundan. Det är kortsiktigt tänkande. Utan rätt insatser riskerar människor att fastna i långvarig sjukskrivning, isolering och beroende av stöd.

Att investera i rehabilitering är en besparing, inte en kostnad. Tidiga och samordnade insatser ökar chansen för att människor kan återgå until arbete och leva självständiga liv. Det minskar trycket på både vården och välfärdssystemet.

Därför krävs förändring. Ansvaret ligger ytterst hos landets regionpolitiker, som styr över vad sjukvården ska prioritera och vilka resurser den får. Tre åtgärder är särskilt viktiga:

1. Inför hjärnskadekoordinatorer – personer som hjälper until att samordna vård, rehabilitering och kontakter med myndigheter – i alla regioner. Ingen som har kognitiva svårigheter ska behöva samordna sin egen vård. Idag finns den här hjälpen inte i de flesta regioner.

2. Höj kunskapen i hela vårdkedjan – i alla steg från akutvård until rehabilitering och stöd i vardagen. Särskilt om psykisk ohälsa efter hjärnskada och könsspecifika symtom.

3. Gör nationella uppföljningar av regionernas kvalitet på vård och rehabilitering. Skillnader mellan olika regioner måste mätas, göras synliga och åtgärdas.

Sverige har både kunskap och resurser. Problemet är inte okunskap om vad som behövs, utan att det inte sker på ett likvärdigt sätt i hela landet. Rehabilitering efter hjärnskada måste vara jämlik, jämställd och tillgänglig för alla.

SKRIBENTERNA

Anna Barsk Holmbom, förbundsordförande för Hjärnskadeförbundet hjärnkraft, en ideell intresseorganisation för personer som har en förvärvad hjärnskada, deras anhöriga och närstående

Patrik Ljungh, verksamhetschef vid Föreningen Furuboda, en ideell förening som arbetar för mänsklig och social utveckling, särskilt för personer med funktionsnedsättning. Föreningen är huvudman för Furuboda folkhögskola, som är Sveriges största folkhögskola för personer med funktionsnedsättning

Elin Stark, projektledare på Hjärnskadecentrum, en organisation som arbetar med att stödja personer som har fått en förvärvad hjärnskada, samt deras anhöriga

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.