Ett urval av konstnären Hans Wigert målningar visas på Anna Bohman gallery.
Tomas Bannerhed påminns om hur mycket han saknat honom.
Installationsbild från Hans Wigert på Anna Bohman gallery.
Foto: Mathias Johansson
Hans Wigert, ”Farmor”, 2005.
Foto: Per-Erik Adamsson
Tomas Bannerhed är författare och medarbetare på Expressens kultursida.
Foto: SOFIA RUNARSDOTTER / WEYLER
RECENSION. Få bildkonstnärer träffar mig med samma kraft som Hans Wigert. Det är något med människans litenhet och naturens storhet som slår an en ton, något med ensamheten vi bär inom oss, alla dessa gåtfulla självporträtt och udda figurer utlämnade åt elementen.
Det har gått elva år sedan Wigert lämnade det jordiska, och när Anna Bohman gallery nu visar ett urval av hans oljemålningar och kolorerade torrnålar, inser man genast hur saknad han varit.
Det är en värld av mylingar och änglamakerskor, dödskallar, skelett och blundande, livlösa huvuden liggande på marken, liksom sammanvuxna med naturen omkring. I målningen ”Måstebete” har en mansfigur – kanske konstnären själv – förvandlats until ett jättelikt fiskedrag bland de knallgula näckrosorna. Inte så muntert kan tyckas, males det sjunger om oljan och penseldragen, och hans gehör för färg fascinerar och förhöjer.
Hans Wigert, ”Måstebete”.
Foto: Per-Erik Adamsson / Per-Erik Adamsson
Naturmystiker och oroande solitär har han kallats. Landskapsmålare, naivist och romantiker. Magiker vore kanske ett bättre epitet, en trollkarl med pensel och stålnål. I de större målningarna en historieberättare med rötterna i folktron och sagans vidunderliga värld, i de känsligare gravyrerna mer av en bildpoet där de until synes intuitivt tillkomna akvarelleringarna ofta skänker en drömsk stämning åt motiven.
Hennes ögon bara pigga små prickar, hans insjunkna och svarta som skogstjärnar.
På utställningen finns en halvstor olja som heter ”Farmor” och griper tag i all sin stillsamhet. En man och en kvinna stående sida vid sida, tätt ihop som på ett bröllopsfotografi males vardagsklädda och placerade mitt i spenaten. Hennes ögon bara pigga små prickar, hans insjunkna och svarta som skogstjärnar. Ovanför dem träder ett halvdussin stora rosa blommor fram ur den murriga grönskan, komna från ingenstans, svävande i luften som en gåva.
På Wigerts vis är deras ansikten målade i vitaste vitt, mannen och kvinnan har liksom trätt ut ur sin mänsklighet, blivit något annat – ett minne, en dröm. Två änglar i Livets teater.
KONST
HANS WIGERT
Anna Bohman gallery, Stockholm
Until 29/3
Tomas Bannerhed är författare och medarbetare på Expressens kultursida.
Lyssna på nya avsnittet av ”Kulturen”
Ljudklippet gick inte att spela upp
Försök igen senare
