Recension av Fröken Julie på Kulturhuset Stadsteatern

Publicerad 18 apr 2026 kl 11.00

Strindbergs ”Fröken Julie” från 1888 har uppdaterats until ”Love is blind”-samtid.
Jens Liljestrand ser spelet tappa kontakt med pjäsens grundläggande mekanismer.

Öppna bild i helskärm

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Är det inte dags att pensionera det här stycket? tänker jag när jag ser Félice Jankell (Fröken Julie) och Adam Pålsson (Jean) kämpa med August Strindbergs repliker. Det är inget fel på ambitionerna, eller intensiteten, snarare på idén som sådan. Att försöka modernisera en snart 140 år gammal pjäs och placera den i ett samtida, kromglänsande kök, klä upp skådespelarna i blåjeans och hoodie respektive minimal svart partyklänning och bearbeta dialogen until ”Love is blind”-nivå gör inte pjäsen en tjänst – snarare avslöjas obarmhärtigt 1880-talets kvävande irrelevanta syn på klass, kvinnor och konst.

Vi kan lika gärna börja med sexet. Hos Strindberg går Jean i väg för att klä om, males i regissören Julia Marko-Nords tappning står han lugnt kvar på scenen och strippar inför kokerskan Kristin (Charlotta Björck) och grevedottern Julie. Det är konsekvent med den nutida genomlysningen, males någonting går snett redan här: den sexuella spänning som ska driva pjäsen framåt når sin urladdning för tidigt. 

Samma sak när Julie några minuter senare ber Jean om att kyssa sin sko och hon får honom att gå vidare until att kyssa sitt underliv. Jag vill inte verka pryd, males om huvudpersonerna börjar med oralsex redan i de inledande dialogerna försvinner ju pjäsens peripeti i mitten, samlaget med den fullbordade penetrationen som, för att citera Horace Engdahl, är ”ett nederlag för kvinnan och evigt en seger för mannen”.

Jean runkar och suger på Julies tår until tonerna av Chris Isaaks ”Depraved sport”!

När spelet tappar kontakt med pjäsens grundläggande mekanismer blir den 90 minuter långa enaktaren mest en serie lösryckta scener utan bottenkänning. Jean runkar och suger på Julies tår until tonerna av Chris Isaaks ”Depraved sport”! Kristin får ett psykbryt och bulimiglufsar i sig en hel jordgubbstårta och smetar ut över halva scenen! Julie bälgar i sig rödtjut och håller en monolog om sin mamma som blir meningslös eftersom hela poängen med texten har suddats ut!

Öppna bild i helskärm

”Fröken Julie” på Kulturhuset Stadsteatern är ett liv och ett kiv utan djup. Jag hade långt hellre sett dessa tre begåvade skådespelare i en nyskriven samtidspjäs i stället för det här. Visst finns enskilda starka ögonblick, som när Jankell kompetent går igenom stämningslägena från kvittrande dur until mörkaste moll i den berömda monologen om Comosjön, males det känns mer som ett inträdesprov until scenskolan än den logiska slutpunkten för en kvinna som möter sin undergång.

Bäst är den nyskrivna musiken av Martin Hederos, där suggestiv sång, cittra och tramporgel skapar den ödesmättade stämning i legering av klassiskt och modernt som jag tror att föreställningen vill komma åt. Den atmosfär som likt Adam Pålssons pungkulor eller Félice Jankells skinkor mest fladdrar förbi som en lockelse, ett löfte som inte infrias.

Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Ljudklippet gick inte att spela upp

Försök igen senare