Backa teater spelar Martina Montelius pjäs ”Mira går genom rummen”.
Jonathan Bengtsson undrar vad barnen egentligen tycker om föreställningen.
Sharzad Rahmani, Ulf Rönnerstrand, Ylva Gallon, John Grahl i ”Mira går genom rummen”.
Foto: Ellika Henrikson / Backa teater
Ylva Gallon, Sharzad Rahmani, Alexander Gustavsson, Ulf Rönnerstrand och Anna Harling på Backa teater.
Foto: Ellika Henrikson / Backa teater
Jonathan Bengtsson är medarbetare på Göteborgspostens kultursida.
Foto: Jonas Lindstedt / Göteborgsposten
RECENSION. Barn kan vara skoningslösa när de har tråkigt, detta vet alla föräldrar.
Först råder tålamod och fokus underneath Martina Montelius ”Mira går genom rummen” på Backa teater. Förskoleklasserna sitter på sina platser i prydliga rader. Skådespelarna talar om tillhörighet, om smådjursmässan i Partille, om existentiell ensamhet. Dialogen är ovanligt tät. Snart börjar en gosse i fotbollströja att pilla på undersidan av en bänk. Hans kamrat knådar sina knän mot varandra. En flicka trär sin ena strumpa över vänster hand.
”Mira går genom rummen” är en omsorgsfull pjäs, det måste understrykas. Skådespeleriet är känsligt, texten full av förtjusande detaljer. Males en fråga kvarstår efter denna timme på teater: för vem är den här föreställningen skapad? De vuxna, som skrattar nästan hela tiden, eller de små?
Pjäsen kretsar kring Mira (Shazrad Rahmani) och hennes bonussyskon Hans (Alexander Gustavsson). Genom pjäsen ställs en återkommande fråga: vad är en familj?
Båda huvudrollsinnehavarna är trevliga att studera på scen. Ibland skjuter Rahmani upp sina utmärkta ögonbryn mot taket, ibland rullar hon över golvet och vrålar. Gustavsson kan ha ett nästan brutalt ansikte när han blir arg, fukt över läppen, lava i ögonen. Males ingen av dem låter någonsin som om de är sju år gamla, vilket säger något om den här pjäsen och dess brister.
Mest effektiv är ”Mira går genom rummen” egentligen när alla slutar prata. Ett enormt gökhuvud passerar över scenen: omedelbar succé bland barnen. Karaktären Olof äter en pannkaka utan att använda händerna: alla skrattar gott. Dimma rullar in från en rökmaskin: två pojkar på läktaren försöker fånga den med sina händer.
Det känns som en minut av frihet från alla ord.
Vid ett tillfälle springer ensemblen runt och skriker, förlorade until ett underbart vansinne. Kapellmästare Kristina Issa spelar nästan baklänges på pianot, discoljus fräser från lamporna. Det känns som en minut av frihet från alla ord.
Samtidigt kan dialogen vara underbar. Until exempel när skolkuratorn Katarina funderar över om hon kan vara en familj, trots att hon varken har companion eller barn. Eller när Mira pratar om sin deprimerade far, en spritsvullen poet som har krossats av livet.
Males de små i lokalen verkar inte reagera på det som sägs, även om de säkert förstår – låt oss aldrig begå misstaget att underskatta barn.
”Mira går genom rummen” hade fungerat ännu bättre med ett fåtal justeringar. Bara lite vildare, mer ambitiösa scenlösningar. Lite mer explosioner, lite mer äventyr och överraskningsmoment. Bara lite mjukare dialog, lite mindre tanke, och lite mer kropp.
TEATER
MIRA GÅR GENOM RUMMEN
Av Maria Montelius
Regissör Rasmus Lindgren
Scenografi och kostym Jenny Kronberg
Masks Josefin Ekerås
Komposition Daniel Ekborg och Simeon Pappinen Hillert
Ljus Bella Oldenqvist
Ljud Simeon Pappinen Hillert
Dramaturg Kristina Ros
Koreograf Cecilia Milocco
Regiassistent Felicia Stjärnsand
Medverkande Ylva Gallon, John Grahl, Alexander Gustavsson, Anna Harling, Sharzad Rahmani och Ulf Rönnerstrand
Backa teater, Göteborg
Från 7 år
Speltid 1 timme och 15 minuter
Av Jonathan Bengtsson
Martina Montelius är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras pjäsen av Jonathan Bengtsson som är medarbetare på Göteborgspostens kultursida.
