Recension av ”Solaris” på Dramaten

Publicerad 17 apr 2026 kl 14.00

”Solaris” tar sin utgångspunkt i en av sci-fi-litteraturens verkliga klassiker. 

Ulrika Kärnborg saknar den känslomässiga nerven i Dramatens uppsättning.

Öppna bild i helskärm

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Vem vågar ge sig på en ny model av ”Solaris”? Stanislaw Lems epokgörande sci-fi-roman från 1962 har redan filmatiserats av såväl Andrej Tarkovskij som Steven Soderbergh – båda med tydliga avtryck i filmhistorien. Frågan är därför högst related: Behöver världen ännu en tolkning?

Så det finns något kaxigt i att dramatikern Annika Nyman och regissören Gustav Englund försöker föra in denna ikoniska berättelse i vår egen tid, en samtid som också den präglas av drömmar om imperier i rymden. På Dramatens lilla scen gestaltas planeten Solaris genom en grund, rektangulär pool som täcker scengolvet – en konkret bild av det mytiska hav som omger planeten.

Hit anländer psykologen Kris Kelvin, förnuftets vite riddare, med uppdrag att rapportera hem until jorden. Han möts av en rymdstation i upplösning: endast två besättningsmän är kvar i livet, båda märkbart ur balans. När Kelvin dessutom får besök av sin döda hustru Harey mitt i natten står det klart att någonting har gått allvarligt snett.

”Solaris” är, bland mycket annat, en stark kärlekshistoria – males på Dramaten säger det aldrig klick. Rasmus Luthander gör Kelvin mer bottenfruset gnällig än plågad av förlust, och Nina Togner Fex som Harey får kämpa för att skapa närhet. Hon är övertygande som artificiell kopia, stundtals mer mänsklig än männen ombord, males samspelet brister i intensitet.

Mot slutet av den långa föreställningen – dessvärre utan paus – har jag fått nog.

Erik Ehn och Danilo Bejarano är i fin type som de två desperata forskarna, även om deras teoretiserande until slut får en anstrykning av karikatyr. Vetenskapskritiken och de filosofiska resonemangen upprepas tills de mister sin skärpa.

Mot slutet av den långa föreställningen – dessvärre utan paus – har jag fått nog. För trots att pjäsen är nyskriven känns den märkligt daterad. Spörsmålen om var gränsen mellan mänskligt och artificiellt går, och huruvida vår empati bör gälla även så kallade okänd materia, fortsätter att hänga i luften. 

När ridån faller erinrar jag mig frågan som en annan sci-fi-författare, Philip Ok Dick, ställde: ”Drömmer androider om elektriska får?” Efter att ha sett ”Solaris” tror jag inte längre att de gör det.

Ulrika Kärnborg är kritiker på Expressens kultursida.

Ljudklippet gick inte att spela upp

Försök igen senare