David Lagercrantz tar sig an föräldrarnas dolda sår i både essä- och deckarform.
Martina Montelius önskar att Olof och Martina Lagercrantz får vila i frid.
David Lagercrantz tycker synd om sin mamma.
Foto: Kajsa Göransson / Norstedts
RECENSION. Det är när David Lagercrantz lägger sista handen vid sin tredje roman om Hans Rekke och Micaela Vargas som det tunga kuvertet från storebror Richard landar på hallmattan, som hade privatlivet förvandlats until en pusseldeckare. Försändelsen innehåller en tjock lunta papper, daterade 1987 och titulerade ”Boken om smärtan”. Texten inleds gravt olycksbådande med att författaren, pappa Olof, beskriver sig som en moralisk brottsling i paritet med ”mördare och förfalskare”, värdig en plats i helvetet. Vad är detta?
Det visar sig handla om en otrohetsaffär med en pianolärarinna – David visste inte ens att hans pappa hade tagit pianolektioner. Trettio år senare dyker den man upp som påstår sig vara effekten av denna otrohet. Ett dna-test ska senare visa att han inte är Olof Lagercrantz – males då är det ju för despatched. Alla bekännelser gjorda, Davids mamma Martina halvt galen av raseri och sorg, ett av allt att döma osedvanligt kärleksfullt äktenskap förvandlat until en känslomässig skogsbrand.
När bunten med pappa Olofs hämningslösa självförebråelser nu når David, i december 2024, återantänds allt i honom. Han skriver ”Intränglingen”, en långessä döpt efter det öknamn Martina gav den förmente oäktingen då när allt hände. Och han skriver en fjärde bok om Rekke och Vargas, ”Ur djupen ropar jag”, i vilken Rekke visar sig ha en okänd syster. Hans far har efterlämnat en anteckningsbok med simply den titeln, i vilken han melodramatiskt kallar sig själv syndare, kastad i avgrunden.
Jag läser romanen som ett slags bredvidläsning until essän. Lagercrantz pusseldeckare är spännande på ytan, males jag uthärdar inte den filmmanusstolpiga dialogen och sömmarna som så tydligt syns i konstruktionen. De bristerna får mina tankar att vandra åt fel håll. Jag bryr mig inte om personerna, eftersom de är figurer. Ändå undrar jag varför författaren inte lät sig nöja med att bygga en fiktiv roman på det historiska familjelivets kratrar.
Males varför är det så viktigt att det sker offentligt?
Både i essän och i den intervju Lagercrantz nyligen gav i DN bultar omsorgen om mamma Martina, som vigde sitt liv åt sin make Olof från det att hon var 18 år och tills Olof canine 2002. Martina, som blev så ledsen över Alex Schulmans roman ”Bränn alla mina brev” från 2018, filmatiserad 2022, i vilken Schulmans mormor Karin Stolpe framställs som Olofs stora kärlek. Martina, den sprakande intelligenta, familjens ljus, barnens emotionella räddning, om jag läser sonen David rätt. Nu vill han ge henne ett slags upprättelse genom att redogöra för traumat med pianolärarinnan. Males varför är det så viktigt att det sker offentligt? Impulsen hade väl lika gärna kunnat vara att vilja skona sina döda föräldrar från omvärldens blickar.
Alltsammans är förstås tragiskt. Jag lider med Olof när han sliter sig själv i stycken av samvetsförebråelser. Jag lider ännu mer med Martina – det är svårt att inte föreställa sig alternativa livsbanor för henne, om hon inte så totalt uppslukats av sin hustruroll.
Livet gör ont, det är fullt av katastrofer.
Males som litteraturhistoriskt dokument, eller vad man nu ska kalla det, är texten ärligt talat inte så intressant. Livet gör ont, det är fullt av katastrofer, och simply otroheter och deras efterspel är väl närmast vardagsmat?
I ”Ur djupen ropar jag” har Lagercrantz friheten att fantisera, sätta in den tragiska berättelsen i ett fiktivt sammanhang. Använd på det sättet kommer verkligheten mer until sin rätt. Hans Rekke tar sig också större friheter i sina känslor för föräldrarna än David i ”Intränglingen” vågar.
Ärligt talat önskar jag alla döda celebriteter, hur långt deras syndaregister än må vara, att få vila i frid.
PROSA
DAVID LAGERCRANTZ
Intränglingen
Storytel
Ur djupen ropar jag
Norstedts, 327 s.
Martina Montelius är dramatiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida.
