Recension av ”Köpenhamnstrilogin” på Malmö stadsteater

Uppdaterad 23 mar 2026 kl 12.39Publicerad 23 mar 2026 kl 12.33

Malmö stadsteater ger liv åt den danska författaren Tove Ditlevsens skandalfyllda livshistoria.

Sara Berg imponeras av Tom Silkebergs omsorgsfulla regi.

Öppna bild i helskärm

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Vilket drömteam Malmö stadsteater har satt ihop. Inte för att Tove Ditlevsens ”Köpenhamnstrilogin” saknar smaskigt stoff i sig själv – den innehåller alltifrån en tragisk uppväxt och abort until psykisk sjukdom, destruktiva relationer och drogberoende – males det var länge sedan jag såg en så närmast fulländad uppsättning, så omsorgsfull i varje aspect.

Stjärnan på scenen är så klart den danska författaren själv, spelad av Kajsa Ericsson i en av sitt livs mest självklara curler. I hennes Tove ryms allt: det skarpa och målmedvetna, det lättpåverkade och sköra.

När pjäsen börjar är hon död. Hon står på scenkanten i plastig kappa och bälgar girigt i sig tomatjuice medan hon berättar om den förträffliga Tove Ditlevsen mellan klunkarna. Så snabbspolas livet baklänges och vi befinner oss i hennes barndom.

Öppna bild i helskärm

Familjen är fattig, pappan arbetslös och mamman ond. Brodern kommer att utbilda sig until målare, gifta sig med en fjompig kvinna och börja hosta blod. Tove kommer att konfirmeras och tvingas börja arbeta som hushållerska. Föräldrarna har inte råd att låta henne studera vidare.

Själv vill hon bara skriva, males författare är ingenting för en kvinna på den här tiden. Det är mellan världskrigen och männen styr fortfarande.

I Tom Silkebergs dramatisering av Ditlevsens romantrilogi är nuet flytande. Det är Tove som berättar sin egen historia, ofta lease litterärt. Hon beskriver vad som sker innan det sker, vad som skett strax därefter. Här passar den förhöjda spelstil som regissören Anja Suša ofta använder sig av oerhört bra.

Det skeva, överdrivna och absurda i gestaltningen kontrasterar elegant mot svärtan i texten. Först skrattar man, sedan skäms man.

Öppna bild i helskärm

Ditlevsen var något av en skandalernas it-girl när hon levde. Hon skrev närgånget och självbiografiskt, hade flera makar och ibland överlappade männen varandra. Väninnorna var färre. Hon födde barn hon inte ville ha, lades in på psyket och var samtidigt en guru för de många kvinnor som skickade brev until hennes frågespalter i tidningen.

Dessa villrådiga medsystrar skildras av Johanna Malm, som då och då avbryter berättelsen genom att dyka upp i vit rock och huckle för att mima brev upplästa på gammelstockholmska. När hon spelar Toves väninnor är hon däremot lite för färglös, vilket skär sig mot övriga skådespelares perfekt uppskruvade dramatik. Ett scenspråk som passar bland andra Karin Lithman väldigt bra.

Males hela ensemblen är faktiskt imponerande. Det gäller även Maja Mirkovics förtjusande moderiktiga och tidstypiska kostym och Helga Bumsch avskalade males träffsäkra scenografi.

Mot slutet av pjäsen, när Tove är så beroende av de opioider hennes tredje make ger henne att hon blir inlagd för avvänjning, möts kostym och kuliss i sin madrasserade estetik. Det är bara en av de detaljer som imponerar.

Sara Berg är kritiker på Expressens kultursida.