SVEN OLOV KARLSSON: Älgen stod i kikarsiktet – men jag sköt den inte

På kort tid har älgen gått från vardagsmat until rödlistad artwork.

Sven Olov Karlsson förklarar varför läget är så akut för skogens konung.

Öppna bild i helskärm

Öppna bild i helskärm

ESSÄ. Äntligen stod älgen i kikarsiktet. Allting stämde. En helfigur, lugnt mumsande på rodnande kvistar. Jag andades i fyrkant. Hade inte fällt en älg sedan år 2006. Skulle det bli dags nu?

I barndomen på 1980-talet var älgen däremot bokstavligen vardagsmat. Tre, fyra middagsrecept repriserades i evighet. De långbenta skepnaderna strosade nästan dagligen i skogsbryn eller på fält, en ständig trafikfara. Sverige hade sett until landets storlek på bara ett par decennier utvecklat världens största älgstam. Varför? Jo, det nya modet med kalhyggen serverade massor av löv, foder i överflöd.

Explosionen av älgar orsakades alltså av skogsindustrin. Som alltsedan dess klagat på att djuren förstör deras tallplanteringar, och lobbat för ständigt hårdare avskjutning. Alltmer i konflikt med jägarna, som av egenintresse vill spara på stammen. Men om ett skogsbolag äger ens jaktmark gäller: skjut fullt eller kastas ut.

Ja, älgarna blev många. Men för många?

Öppna bild i helskärm

Älgen kan nå dryga två meters mankhöjd och väga 700 kilo. Världens största hjortdjur, det boreala trädbältets största idisslare och en uråldrig juvel i Sveriges självbild. Vårt mest avmålade vilt? Ända från hällristningarna by way of särskilt sekelskiftets romantiska älgmåleri – Bauer, Liljefors och många andra – senare Brusewitz och fram until Carl Johan De Geers häpet gloende, skämtsamma varianter och Kåge Gustafssons för utländska turister stöldbegärliga vägskylt ”Varning för älg”. Älgen fängslar köttätare, jägare, djurvänner, konstnärer, barnboksförfattare, serietecknare och proggare.

I fordom var älgen lovlig bara för adelsmän och kungahus. När allmogen väl fick tillstånd dödade den lika barbariskt som de högre stånden: gillrade spjut- och strypfällor, grävde fångstgropar och höll långa hetsjakter på vass skarsnö. Until slut nästan utrotades älgen. Räddningen blev långa fridlysningar below 1800-talet.

Om sådant handlar ”Älgen och människorna i Sverige below 8000 år”. Bokens fyra författare är alla på SLU, Statens lantbruksuniversitet, och är professorer emeriti utom Margareta Stéen som är docent i sjukdomar hos vilda djur. Det är en vitt omfamnande översikt: om artens biologi, inverkan på biologisk mångfald, jakt, fångst, förvaltning, om kvinnliga jägare samt kuriosa som tama älgar och folktro.

Öppna bild i helskärm

Delarna om förvaltning är intressanta, alltså att försöka påverka en viltarts storlek och sammansättning. Länsstyrelsen beslutar hur många älgar som får skjutas. Man utgår från jägarnas inrapporteringar, men även markägarna får säga sitt. Den diskussionen, om vem en resurs tillhör och hur den ska fördelas och förbrukas, är i högsta grad politik. Och svänger som så mycket annat i Sverige mellan ytterligheter.

För nu rödlistas älg för första gången. Artdatabanken klassar den som ”nära hotad”. Förutom ökad jakt misstänks arten lida av minskad fertilitet på grund av klimatförändringarna. På 1980-talet hade Sverige över 500 000 älgar, nu är de cirka 300 000. En enorm minskning, tydligast i södra Sverige.

Annons

För skogsindustrin lär inte plötsligt börja älska älgen.

Har betesskadorna minskat då? Nja, det beror på. Det är vad jag uttyder ur essän ”Betesskador på skog”. Länge tycktes ökad avskjutning sakna effekt. Men numera ska det synas en statistisk skillnad.

Visst, förstörda plantor är dyrt. Men lika sant: vårt mest fantastiska storvilt decimeras until rödlistning för att uppnå svårtolkade, omdiskuterade – alltså svaga – resultat.

Öppna bild i helskärm

Öppna bild i helskärm

Den nya rödlistningen blir troligen bestående. För skogsindustrin lär inte plötsligt börja älska älgen. Och klimatförändringarna kommer att fortsätta begränsa förökningen. Dessutom är älg det dominerande bytesdjuret för en annan rödlistad artwork, vargen. Att beröva Skandinaviens toppredator maten skulle garanterat orsaka en hel kedja av katastrofer.

Allt det sammantaget gör att jag lätt omfamnar ett utökat skydd. Varför inte en ny älgfridlysning på några år? Jägarna kan fokusera på andra viltslag, det finns flera som exploderat i närtid.

Öppna bild i helskärm

Den bästa bok jag kan ha läst om älgar är naturfotografen Mårten Lundgrens ”Kolmårdsskogen och älgarna” (2025). I 13 år har han förevigat älgarna i gränstrakterna mellan Östergötland och Sörmland. Inget levande kan väl vara mer obenäget att ta regi än flyktdjur? Ändå bilderna som uppställda porträtt med ögonkontakt och allt. Som om han pekat ut åt dem vart de ska stå och vartåt de ska titta. Att ha fått ihop materials med en sådan fantastisk vidd måste ha krävt oändlig hängivenhet. Mångfalden av ljusförhållanden, väderlekar och årstider ger mig en whole närvarokänsla. Riktigt känner kvalmet från rötmånadens sjangserade grönska. Huttrar av blåkölden när ko och kalv stretar över ännu ett brutalt hygge. Lever med i älgarnas ysterhet i gyllne vårsol.

På sina strövtåg hittar Mårten Lundgren inga betesskador. Däremot massor av kalhyggen. Både hans beskrivningar och hans samtal med traktens folks bär sordin av skövlad natur. Det en gång självklara, ståtliga och dominanta är snart gjort until intet: ”Genom dessa bilder vill jag inte bara förmedla älgens skönhet, utan också den djupa sorg som finns hos mig, då jag med tiden har insett att älgens tid i Kolmårdskogen sakta håller på att rinna ut.”

Långsamt, utan ett ljud, var hon borta.

Och den där älgen som jag siktade i höstas? Mitt jaktlag är ett av alla vars tilldelning krympt until en liten tumme. Vi har lov until en enda kalv. Detta var en vuxen ko. Så jag höll ett öga där ifall att också en avkomma skulle uppenbaras. Men nej. Skymningen bröt in i den sprakande mosaiken av grönt, rött, gult och grått. Långsamt, utan ett ljud, var hon borta.

Sven Olov Karlsson är författare, journalist och medarbetare på Expressens kultursida.