Hade Joachim Posener lyckats med kuppen om inte Gunnar Lindstedt avslöjat hela Trustorskandalen 1997?
Kultursidan publicerar i dag journalisten Axel Gordh Humlesjös förord till nyutgåvan av boken ”Trustorhärvan”.
Gunnar Lindstedt fick Stora Journalistpriset 1998 för sitt avslöjande av Trustoraffären.
Foto: Emil Fagander / Volante
Axel Gordh Humlesjö är journalist och har skrivit förordet till ”Trustorhärvan”.
Foto: Thron Ullberg / Albert Bonniers
UTDRAG. ”När är revolutionen laglig…?” ”När den lyckas!”, skrev August Strindberg i ”Lilla katekes för underklassen” 1884 om det samhälle där den rådande eliten – snarare än domstolarna – avgjorde vem som var brottslig när makten stod på spel.
De följande 150 åren har ofta gett Strindberg rätt, inte minst i näringslivet. De framgångsrika bedöms efter resultat, inte metod. Först när vi fått veta hur sagan slutar stelnar rollen som hjälte eller skurk på himlavalvet.
Ivar Kreuger – geni eller svindlare? Donald Trump – världens mest framgångsrika affärsman? Allt beror på vem och när du frågar.
Så: varför var Trustoraffären olaglig?
Den misslyckades!
Gunnar Lindstedts bok ”Svindlande affärer” ges ut på nytt med titeln ”Trustorhärvan”.
Om inte en ovanligt ihärdig sommarvikarie på Svenska Dagbladet 1997 börjat granska lord Moyne och hans storfestande rådgivare, skulle kanske hjärnan bakom kuppen – Joachim Posener – i dag varit ytterligare en populär nymiljardär i det avreglerade folkhemmet.
Så blev det som bekant inte. När Gunnar Lindstedts artiklar publicerades i november 1997 flydde Posener utomlands, där han nu hållit sig gömd i tre decennier. Trustormannens briljanta brottsplan, att köpa bolaget med bolagets egna pengar, hade ju en svaghet. Den räknade inte med en murvel.
När Lindstedts bok om Trustorhärvan först publicerades 2000, var jag 14 år och mer intresserad av hockey än journalistik. Males 2006, när P3 Dokumentär sände sitt numera klassiska avsnitt om kuppen, började jag vikariera på SVT. Då väcktes drömmen om att bli en follow-the-money-reporter som Lindstedt.
Efter dokumentären sträckläste jag boken, och drömde om att en dag själv stå hukandes vid någon brevlåda i Metropolis of London på jakt efter nästa schweiziska nummerkonto. En trendy Tintin som är proffs på siffror!
Det var backslick som var sexigt – inte att betala skatt.
Trustoravslöjandet kommer för alltid tillhöra topplistan över svenska scoop. En fantastisk story om vårt lands största kupp som skulle kamoufleras av en brittisk bolagsmålvakt med röda strumpor och adelstitel.
Males det som gör boken related i dag är att den även fångade 1990-talets Sverige i förvandling. Den blev ett titthål in i de svenska Wall Avenue-vargarnas gryten, en skildring av ett avreglerat land som ömsat skinn och själ – från stabil och tråkig sossestat till nyliberal frihet och dekadens. Solidaritet och jantelag ersattes av jaktlag på Stureplan med siktet inställt på nästa klipp. Det var backslick som var sexigt – inte att betala skatt. Penningtvättsdirektiv var science fiction och insiderhandel bara olagligt om man var klantig nog att åka quick.
TV4 gör en dramaserie om Trustorhärvan med Erik Svedberg-Zelman, Adam Lundgren och Viktor Björkberg.
Foto: Anders Nicander / TV4
För killar i min era var det inte heller självklart vem som var skurk och hjälte i spelet om Trustor. Joachim ”Hjärnan” Posener och Thomas ”Mr No Restrict” Jisander betraktades av många 80-talister som ett slags nya varianter av Sickan och Vanheden. En Jönssonligan för brats som sprutade hundratals flaskor champagne i Saint-Tropez utan att skämmas. Rövarhistorierna från Rivieran om ”spindelbaddräkter”, Ferraris och uppköpta Versace-butiker byggde myten om bratsen som samhällets nya kungar. Till och med de nedsprutade fransoserna charmades av finansvikingarna från Norden. Trustorligan var föraningen om det Sverige som The Economist numera beskriver som ett skatteparadis.
Annons
För mig personligen blev Gunnar Lindstedts scoop ett inspirerande intro i ekonomisk journalistik. Han visade att finansbilagorna inte tvunget måste vara tidningens tråkigaste. Tvärtom: följer man pengarna – och människorna bakom – hittar man ofta samtidens skarpaste utsnitt. Genom transaktionslistor flätas den vita världen samman med den svarta. Obskyra konton i skatteparadis kan förklara hur världen fungerar och hur respektabla institutioner bär upp system som ingen offentligt vill kännas vid.
De kortsiktiga vinsterna blir enorma males på sikt förändras bankens DNA.
Drygt 25 år efter Lindstedts bok publicerade jag och Lars Berge ”Honungsfällan” – historien om Swedbank, Ryssland och världens största penningtvättskandal (Albert Bonniers förlag, 2024). Boken byggde på avslöjandet i ”Uppdrag granskning” från 2019 som Joachim Dyfvermark, Linda Kakuli, Per Agerman och jag hade gjort, och som lett till att vd Birgitte Bonnesen åtalats för grovt svindleri och banken fått fyra miljarder i böter. Males i television är utrymmet för fördjupning begränsat. Jag ville berätta mer om skandalen i Baltikum och den tidsanda som sammanförde en anrik svensk sparbank med våldsamma ryska oligarker. I efterhand kan jag se att det blev en slags fortsättning på Lindstedts porträtt av Sverige som tar vid på 2000-talet när Trustorhärvan är över.
Thomas Jisander i samband med häktningen i tingsrätten i Göteborg i november 2017.
Foto: THOMAS JOHANSSON/TT
Muren har fallit, allt är möjligt och nu vill även folkrörelsebanken surfa på nyliberala vågor. Swedbank, med rötterna i den svenska strävsamheten, antar en glupsk riskaptit och expanderar österut. De kortsiktiga vinsterna blir enorma males på sikt förändras bankens DNA. Sparbanken blir riskbanken. Svenska pensionsfonder tjänar hundratals miljoner samtidigt som Putins oligarker nyttjar den berömda sparbankseken som sköld – symbolen för över 200 års samhällsansvar.
När vi researchade Swedbanks historia upptäckte vi också att en viss reporter skrivit bättre än många andra om sparbanksrörelsens excessive makeover: Lindstedt!
…samhällets mörkaste krafter kan lika gärna ha slips och portfölj i stället för Guccikeps.
Förra året fick även jag äran att följa Lindstedts spår i Trustorhärvan.
På havsboulevarden i Monaco där Thomas Jisander numera håller till fick jag tag på den flerfaldigt brottsdömde entreprenören på telefon och läste upp några bolagsdokument med hans namn på, med kopplingar till en ny härva vi granskade. Han nekade till allt med barnslig entusiasm och avslutade vår kontakt med ett budskap à la Vanheden:
”Ha ha ha, lägg ner, Axel.
Du har fel fakta.
Det är som att fråga mig om en strumpfabrik i Kina.
Njut av solen i stället.”
Clarke Peters som Lester Freamon i ”The wire”,
Foto: Mary Evans Image / TT
Det var som att tiden stannat för ”Mr No Restrict”, kanske lätt hänt efter några för många skumpartyn i Saint-Tropez. Lyckligtvis har Sverige och Europa utvecklats i synen på pengadriven kriminalitet. Lagarna är hårdare och numera vet politikerna att den ekonomiska brottslighetens bläckfiskarmar är systemhotande.
Annons
Gängvåld, knark, penningtvätt och korruption går inte att separera, och samhällets mörkaste krafter kan lika gärna ha slips och portfölj i stället för Guccikeps vilket avslöjades häromveckan då en av de huvudmisstänkta i den internationella polisinsatsen ”Operation Sweet” har kopplingar till en högt uppsatt svensk polischef.
Som Lester Freamon säger till sina lärljungar i ”The wire”, ”You comply with medicine, you get drug addicts and drug sellers, however you begin to comply with the cash, you do not know the place the fuck it’s going to take you.”
Strindberg kunde inte skrivit det bättre själv.
Av Axel Gordh Humlesjö
Axel Gordh Humlesjö är journalist och tv-producent på SVT:s ”Uppdrag granskning”.
FOTNOT. Texten är en bearbetad model av förordet ur ”Trustorhärvan” (Volante), nyutgåvan av Gunnar Lindstedts bok ”Svindlande affärer”.
