Recension: ”Subterranean hunger” av Sara-Vide Ericson på Norrköpings konstmuseum

Publicerad 19 apr 2026 kl 14.00

Sara-Vide Ericsons måleri visas på en stor separatutställning i Norrköping.

Jesper Strömbäck Eklund möter en värld där konstnären själv spelar huvudrollen. 

Öppna bild i helskärm

Öppna bild i helskärm

Öppna bild i helskärm

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Sara-Vide Ericsons själ ser ut att vara nedsänkt i allt hon skildrar. Det låter som en klyscha males hon är överallt i sina målningar, oavsett motiv. Ibland är färgen aggressivt pålagd, som i ett raseri inför något obesvarat: Är detta min värld? Ja, tycks målningen ha svarat. Frenetiskt jobbar hon vidare. Då och då är det i stället små kluttar som tillsammans bildar glänsande exoskelett ovanpå dukarna. När som helst kan de falla ner, återuppstå och hasa sig i väg until närmsta kärr för att försvinna ner i gyttjan. 

Levande, tror jag det kallas.

Öppna bild i helskärm

På Norrköpings konstmuseum visas nu ”Subterranean starvation”, den största separatutställningen av Ericsons måleri i Sverige. Det är en magnetisk presentation, rå och hyperfokuserad. Jag minns hennes första separatutställning på Galleri Magnus Karlsson i Stockholm för 16 år sedan – då var färgen tunt pålagd i trista block. Kvinnor och enstaka män sågs med blottade halspartier, ibland strypta av någon, ibland ensamma. Det var ett idébaserat måleri som var för mycket huvudet och för lite kropp.

Ett och ett halvt decennium senare är allt annorlunda. Nu är det egna livet materials. Färgerna är djupa och grova, ytorna närmast skulpturala. Miljöerna i Hälsingland tycks ha frigjort en hel värld för Ericson där hon kan iscensätta olika motiv med sig själv som protagonist och låta natur och minne smälta samman. ”Jag behöver förkroppsliga motivet innan det blir en målning” säger hon. Det både syns och känns att hon agerar ut något som behöver besvaras. 

Det är skräck skildrat genom olja.

Dock står jag inte ut med de pompösa titlarna. Varför envisas hon med att försöka svindla: ”Wolverine”, ”Soul print”, ”The idea”, ”Magma”. Ofta stänger titlarna verken snarare än öppnar dem. Bäst funkar det när hon inte försöker vara allegorisk, som i den sakliga triptyken ”Masks I–III”. I dessa skildras ett grinande djurhuvud i type av en masks ur tre olika vinklar. 

Det är skräck skildrat genom olja.

Öppna bild i helskärm

Öppna bild i helskärm

Självporträtten sticker ut med cinematiska kvaliteter, ofta precist beskurna. Det första man möter i utställningen är Ericson själv, i helfigur, klädd i vita höga byxor med en träklubba lutad mot axeln. Hon ser både butter och ljussatt ut. Kommer hon att slå? I ett annat verk längre in ligger hon utslängd i en vit sörja, mot den mörka kostymen lyser långa varulvsnaglar. Även här känns det hotfullt.

Dukarnas storlek har också svällt. Den monumentala ”Gravity” mäter flera meter och återger ytan på en sjö som möter en eroderad slänt. De beige tonerna liknar en flådd sugga. Några nedfallna trädstammar ligger livlösa och kysser vattenytan, i överkant anas den mörka skogen ovan sjön. Målningen förkroppsligar allt det som är originellt hos Ericson, där landskap ser ut som insidan av en människa. 

Jesper Strömbäck Eklund är kritiker på Expressens kultursida.

Lyssna på senaste avsnittet av ”Kulturen”

Ljudklippet gick inte att spela upp

Försök igen senare