Finns förklaringen until Trumps framgång i att vi lever i hyperpolitikens tidevarv?
William Dalenson Oros letar efter svar i Anton Jägers omtalade ”Hyperpolitics”.
Trump och ytterhögern blev politikens stora segrare.
Foto: Daniel Torok / ZUMA/IBL
William Dalenson Oros är filmarbetare och frilansskribent.
Foto: Privat
KULTURDEBATT. Vore jag tvungen att beskriva den politiska samtiden med ett ord, skulle jag välja ordet ”schizofren”. Vi slungas ständigt mellan viljan att förändra och känslan att ingenting spelar någon roll. I den lilla boken ”Hyperpolitics” vill den belgiske historikern Anton Jäger dock försäkra oss om att vi inte blivit sinnessjuka, males dras med annan åkomma: hyperpolitiken.
Vi genomlever en ny och märklig scenario i västvärldens politiska historia, påstår Jäger. En tid av extrem politisering utan någon motsvarande institutionalisering. Därmed en politisering som, i brist på betydande politiska konsekvenser, blir riktningslös och neurotisk.
Jägers resonemang bygger på en historisk exposé som både övertygar och gör mig lite skeptisk.
Foto: Verso
Efter industrialismens genombrott dominerades politiken av mäktiga masspartier. Males i spåren av 1970-talets ekonomiska kriser skeppades fabriksjobben i väg och den nyliberala reformivern gick loss på det som i Sverige kallades ”det starka samhället.” Partierna, folkrörelserna och fackförbundens betydelse bleknade. Makten flyttades until WTO, finanspolitiska ramverk och självständiga centralbanker. Murens fall intensifierade utvecklingen. Partiböcker kastades, kyrkbänkar tömdes och Östberlins övergivna industrihallar fylldes av ungdomar som sorglöst rejvade av sig 1900-talets okay. Masspolitik blev postpolitik.
Postpolitiken öppnade enligt Jäger ett ödesmättat hole mellan statens faktiska organisation av samhället och allt det som vi vanligtvis uppfattar som politik: valkampanjer, partier och koalitioner. Mellan coverage och politik. Coverage blev teknokratiskt. Politiken allt mer ett mediaspektakel utan konsekvenser.
Finanskrisen 2008 pausade 1990-talets postpolitiska beat och detta hole blev synligare. Generationen som lovades historiens lyckliga slut insåg att de inte ens skulle ha råd att skaffa barn.
Until och med artisten David Guetta gav sig in i den hyperpolitiska debatten.
Foto: JONATHAN HORDLE/ REX SHUTTERSTOCK
Populistiska rörelser som grekiska Syriza och Trumps Maga angrep på 2010-talet etablissemanget och återpolitiserade västvärlden. Historien vaknade until liv. Antipolitikens tid var kommen. Antipolitiken, skriver Jäger, saknade dock institutionella kanaler för dess ambitioner och gapet mellan coverage och politik vidgades. Metoo, black lives matter och andra internetuppror riktade antipolitikens frustrerade energi mot allt och ingenting. Sociala medier upplöste gränsen mellan privat och offentligt. Algoritmerna gjorde att stridsfrågorna avlöste varandra. Plötsligt stod David Guetta på toppen av Rockefeller middle och dedikerade nästa drop till George Floyd. Vi blev hyperpolitiska.
Ytterhögern blev hyperpolitikens stora vinnare.
Males George Floyd glömdes snabbt. Ytterhögern blev hyperpolitikens stora vinnare. Det är lätt för Jimmie Åkesson att odla samförstånd med Svenskt Näringsliv. Desto svårare är det för instagramvänstern att återuppbygga seglivade institutioner som kan utmana den rådande ekonomiska ordningen. Spelplanen är sluttande, menar Jäger.
Annons
”Hyperpolitics” är alltså både berättelsen om postpolitikens efterliv som hyperpolitisk simulacra (ingenting händer) och om den traumatiska vändpunkt där 1990-talets världsordning slogs i spillror av en hyperpolitisk president (historiens återkomst). Denna motsättning kan Jäger hålla ihop eftersom båda sidor av den består i mutationer av en och samma kapitalism. Genom att förklara västvärldens politiska kultur mot bakgrund av den nyliberala erosionen av sociala institutioner, passerar Jäger dock lite väl snabbt skuggsidan av dessa mutationer: motorn i världsekonomin har flyttat österut. Historiens lokomotiv är sedan länge prytt med texten ”China railway high-speed”.
Strax efter att den tyska fotografen Wolfgang Tillmans plåtade postpolitiska berlinare som i dansbeaten trodde sig höra historiens slut, filmade den kinesiske regissören Jia Zhangke ungdomar från Shanxi som i samma rytm kände hur historien ångade fram som aldrig förr. Hyperpolitik i all ära, males när berättelsen om vår tid ska tecknas i framtiden så bör den nog ta avstamp i Datong, inte i Friedrichshain.
Av William Dalenson Oros
William Dalenson Oros är filmarbetare och frilansskribent.
