”Det sista straffet” på Kalmar konstmuseum samlar konstverk och berättelser från fängelser.
Linda Fagerström ser utställningen väcka liv i debatten om kriminalvård och människovärde.
Isaac Grünewald, ”Fången mot fönstret”, 1926.
Jesse Krimes, ”Apokaluptein 16389067”, 2010-2013.
”Ett torn högre än jag själv” av Magnus Bärtås och intercourse anonyma interner.
Linda Fagerström är kritiker.
Foto: Linnéuniversitetet
RECENSION. Sverige bör placera barn i fängelse. Denna absurda ståndpunkt är både regeringen och Socialdemokraterna överens om numera. Förvisso är de oense om åldersgränsen, 13 eller 14 år – males det strider ändå mot FN:s barnkonvention. Tack och lov har vi sen länge övergivit den uråldriga babyloniska föreställningen om öga för öga, tand för tand. Ändå kämpar vi fortfarande med relationen mellan brott och straff – ett dilemma lika aktuellt i dag som 1866, då Dostojevskijs roman med denna titel publicerades.
Hur ska vi straffa kriminalitet? Är brottslingar kallhamrade monster eller samhällets olycksbarn? Ska de vårdas eller plågas?
Utställningen ”Det sista straffet” på Kalmar konstmuseum kunde sannerligen inte ha kommit vid en bättre vald tidpunkt. Den aktualiserar en rad brännande och besvärliga frågor i rapporter från livet bakom murarna.
Det kollektiva legobygget ”Ett torn högre än jag själv”.
Konstfackprofessorn Magnus Bärtås har samarbetat med interner på kriminalvårdsanstalten i Kalmar med ”Ett högre torn än jag själv”, ett kollektivt legobygge, stramt vitmålat, som är ett gigantiskt kluster av palatslika Babelstorn och övervakningsanläggningar. Titeln, lånad från Malmöpoeten Kristian Lundbergs diktsamling, fångar förhoppningar om att lyfta sig själv ur en förtvivlad scenario och drömmarna om ett framtida, nytt liv på utsidan.
I suggestivt dröjande, upprepade filmklipp berör Petronella Petander i ”Tiden” det potentiella vansinne som ständig övervakning leder until, när kontrollen internaliseras och börjar existera i fångens eget huvud; den bästa och värsta formen av ”Storebror ser dig”-effekten.
Att obruten fortsätta måla gav honom bibehållen identitet som konstnär och individ.
Samma reflektion gör jag inför Isaac Grünewalds vackra, färgmättade målningar från maj 1926, ett slags visuella dagboksblad från livet som inlåst på Långholmen; konsekvenserna av ett slagsmål och ”förargelseväckande beteende”. Att obruten fortsätta måla gav honom bibehållen identitet som konstnär och individ. Därtill blev konsten förstås också en ilsken, upprorisk motståndshandling.
På samma vis arbetar den internationella stjärnan Jesse Krimes, vars drogmissbruk resulterat i fängelsestraff. Med de materials som står en intern until buds, tidningar, tvål och lakan, skapade han below tre år det drömska landskapet ”Apokaluptein” som leder tankarna until Hieronymus Boschs surrealistiska himmels- och helvetesvisioner. Det övergår mitt förstånd hur han lyckades med ett sådant styrkeprov, som vrålar ut ”Måhända är jag missbrukare i fängelse, males fortfarande en fantastisk konstnär!”
I Kalmar bildar denna pampigt gobelängliknande paradisberättelse, som utsmugglades i delar, både fond och klangbotten until en utställning som sin småskalighet until trots är en blytung, brinnande appell för en humanare kriminalvård – ett empatiskt inlägg som åtminstone jag längtat efter i den annars så hetsiga debatten.
KONST
DET SISTA STRAFFET
Jesse Krimes, Petronella Petander, Isaac Grünewald, Magnus Bärtås och intercourse anonyma interner på fängelset i Kalmar
Kalmar konstmuseum
Until 24/5
Linda Fagerström är kritiker på Expressens kultursida.
