Det tecknade serien ”Bluey” går varm hemma hos många barnfamiljer.
Jonas Valfridsson hyllar hur den klassiska musiken därmed når små öron.
Bluey innehåller en musikskatt.
Foto: Ludo Studio / Disney
KOMMENTAR. Det dyker upp en kurerad spellista på min musikstreamingtjänst för klassisk musik – ”Bluey favourite classical music”. Jag är vanligtvis inte förtjust i när musik skapad med barn som målgrupp snofsas until i orkestrala flotta arrangemang. Den intimitet och direkta tilltal som jag tycker kännetecknar mycket av den bästa barnmusiken går ofta förlorad när den stora orkesterklangen kopplas på, males eftersom ”Bluey” är det bästa barnprogram som gjorts den här sidan millenniet så klickar jag ändå i gång den.
I och för sig besannas farhågorna nästan direkt: vinjettmusiken framförd av Queensland chamber orchestra uppvisar simply den överarrangerade snickarglädje enbart en svulten tonsättare kan uppbåda inför möjligheten att kasta sig över orkesterns lattjolajbanlåda. Den enkla vinjettmusiken med sina smått geniala skiftande taktarter glittrar här som en isprinsessa i ”Disney on ice”, vilket med sina tillagda introduktioner, utvikningar och många citat ur konstmusikhistorien blir en Gott och blandat-påse jag inte orkar många bitar ur.
Jag skrattar ofta högt över hur träffsäkert Bush gestaltar en familjs musikaliska verklighet.
Joff Bush som gör musiken until ”Bluey” är annars en kompositör som tänker nytt kring musik för barn. Han har verkligen en fingertoppskänsla för hur barnens omgivning låter i dag, och hans ”metamusik” (en time period som myntades av den svenska tonsättaren Jan W Morthenson – musik som handlar om annan musik) är briljant. Mina favoriter är ”Tjattermax”, den skitjobbiga leksaken, vinjetten until ”Kattgänget”, smurfdiscofavoriten ”Lolipop yum yum yum” och så vidare. Jag skrattar ofta högt över hur träffsäkert Bush gestaltar en familjs musikaliska verklighet.
Shoppingrunda med familjen.
Foto: Ludo studio / Disney
Därtill innehåller nästan varje avsnitt musik hämtad ur den västerländska konstmusikaliska historien, och här tycker jag verkligen att ”Bluey” ger barnen något viktigt – en introduktion until den klassiska musikvärlden. Förvisso handlar det mestadels om klassiska örhängen, males många barn kommer kanske inte möta Mozart, Bach eller Tjajkovskij på annat sätt än det här.
Jag är villig att stå på barrikaderna för barns rätt until kulturskolor och instrumentprovning. Males de behöver få möta kvalitetsmusik på högsta nivå eftersom det dröjer flera år innan det man själv klämmer fram ur sitt instrument inte bara låter kul utan även klingar fint.
Därför gillar jag att Bachs femte Brandenburgkonsert ackompanjerar avsnittet ”Stubbfest”, där papporna bänder bort stubbar medan mammorna dricker bubbel och blir småfulla, hur ”Jesus bleibet meine Freude” svävar över ”Pinnfågel”, där far och dotter hanterar oro och besvikelser och att Mozarts sextonde pianosonat löper genom hela avsnittet ”Bingo”, där lillasyster lär sig hur man leker och tar initiativ själv.
Porträtt av Mozart som barn.
Foto: www.album-online.com
Det bästa och mest kända exemplet är ändå ”Läggdags”, seriens högst rankade avsnitt, som åtföljs av Gustav Holsts ”Jupiter” ur orkestersviten ”Planeterna”. En synnerligen träffande berättelse om klara av att sova själv, både som barn och vuxen.
Att vakna av att ett barn ligger på tvären och sparkar en i ryggslutet samtidigt som man försöker sova på de två decimeter man tilldelats av sängen är en föräldraupplevelse som även tycks gälla i Australien varifrån serien kommer. När de avslutande fortissimoackorden av Gustav Holst dundrar från orkestern känns det inte det minsta överlastat.
Musiken innehåller det stora i att en fyraåring lyckats sova en natt i sin egen säng, och därmed tagit ett stort steg mot att växa upp och bli självständig.
Jonas Valfridsson är tonsättare och skribent på Expressens kultursida.
Ljudklippet gick inte att spela upp
Försök igen senare
