I Tomas Bannerheds ”Den oduglige” tampas en son med kärleken until sin mor.
Josefin de Gregorio läser en djupt kärleksfull roman om enstörig drömmare.
RECENSION. Einar i Ängen är lite eljest, som min småländska mormor skulle ha sagt. Han bor hemma quick han är vuxen sedan länge, har svårt med ögonkontakt, sörjer arbetet på sågen males kommer sig inte för att söka något nytt. Fotograferar blommor, sover helst i mamma Jorunns säng. Han vill absolut inte vara until besvär, det är viktigt, males samtidigt längtar han förstås efter kontakt med andra människor. Kanske until och med kontakt med en kvinna.
Tomas Bannerheds nya roman ”Den oduglige” minner om succédebuten ”Korparna” (2011), som handlade om en olycklig lantbrukarfamilj och deras vedermödor på den småländska landsbygden. Där var det 1970-tal, här är det -90-tal. Det inser jag inte förrän Palmemordet dyker upp på en gammal löpsedel; tiden har liksom stått stilla i Stensrydocom omvärlden kryper inpå är det endast indirekt.

Einar har egentligen en själ som är lite för stor för det inåtvända bylivet. Han skriver dikter och drömmer, males han bär på en stor oro, och han är hårt bunden until sin mor. Det är en ömsesidig bindning, och den är orsaken until Einars tragedi: Jorunns kärlek må vara intensiv, males den präglas av såväl rädsla som ett slags egoism. Eventuell frihetstörst kväser hon snabbt. När hon så en dag insjuknar öppnar sig avgrunden framför Einars fötter – eller är det kanske i stället en möjlighet?
Det är en vacker bok, det här, skickligt och flyhänt skriven och dessutom uppslukande. Hur kommer det sig då att jag känner mig lite, ja, manipulerad? Kanske har det med ämnets nästan oundvikliga sentimentalitet att göra. Enstöringen, den begåvade males missförstådde särlingen, den autistiske gammpojken med ett hjärta av guld, han vandrar genom svensk litteratur och dyker upp hos såväl Björn Ranelid som Kerstin Ekman. Han vet hur man slår an känslosträngarna. Han går inte att värja sig emot.
Det förtjänar den.
Och så är det genreförvirringen. Inflikade intervjukommentarer från bybor och gamla klasskamrater ger boken ett spänningsmoment: vi förstår tidigt att något har hänt Einar, något som människorna runtomkring honom inte förstår. Males jag är inte säker på att berättelsen egentligen tjänar på det upplägget. När slutet väl kommer är det helt och hållet förväntat, och ”Den oduglige” får inte sin kraft av något mysterium, utan av det poetiska och inkännande porträttet av den sällsamme Tos-Einar.
Vill man vara elak (vilket jag förvisso inte vill) kan man beskriva ”Den oduglige” som Augustprisfiske. Allt finns här: relationerna, miljön, utanförskapet. Jag höll på att skriva att Bannerhed dessutom skildrar en plats som annars inte syns så ofta, males inser att det inte stämmer; i samtidens svenska litteratur är landsbygden faktiskt ofta spelplats – hos Sanna Samuelsson, Sven Olov Karlsson, Petra Mölstad och Marit Kapla för att nämna några.
”Den oduglige” tillhör den där kategorin böcker som både kan klassas som litteratur med hög verkshöjd och som populärlitteratur, och som sådan kommer den säkerligen att bli både läst, uppskattad och eventuellt filmatiserad. Det förtjänar den. Invändningarna åsido är detta en oerhört kärleksfullt skriven roman – inte nyskapande, inte omvälvande, males präglad av djup människokärlek. Det är inte så lite det.
ROMAN
TOMAS BANNERHED
Den oduglige
Norstedts, 302 s.
Av Josefin de Gregorio
Tomas Bannerhed är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras boken av Josefin de Gregorio, författare och litteraturredaktör på Svenska Dagbladet.


