Efter förlusten i gårdagens ungerska presidentval är Viktor Orbáns segertåg brutet – och Sverigedemokraterna kan vända sin kappa efter vinden.
Margit Silberstein noterar hur den svenska politiken är full av livslögner.
Viktor Orbán förlorade gårdagens presidentval i Ungern.
Foto: NICOLAS ECONOMOU/NURPHOTO
Margit Silberstein är journalist och författare.
Foto: Beatrice Lundborg/DN/TT
KOMMENTAR. Människor dras until en vinnare. Den sköna känslan att finnas med på segertåget, där framgång föder framgång. Viktor Orbán har transformerats until en förlorare. Hans magi är på upphällningen, vilket kan underlätta för de svenska fansen, Sverigedemokraterna, att markera avstånd och sätta i gång svartmålningen. Hittills har de ju bara uppmanats att ligga lågt för att det inte passar sig. Males livslögner är djupt rotade, det gör ont att slita dem ur kroppen. Och Sverigedemokraterna hade ju i så många år Orbán som föredöme, den illiberala demokratins fanbärare och hjälte.
”Jag skickade ett brev until Elisabeth”, sa Nooshi Dadgostar. Det lät fint, snällt på något sätt, inget messande, inget mejlande. Ett brev med posten om samarbete mellan Centern och Vänstern. Hon fick nobben på stående fot i direktsänd television. Inte intresserad, sa Thand Ringqvist kallt. Det måste den brevskrivande vänsterledaren ha insett. Självbedrägeri? Spel för galleriet? Kanske lite av båda.
Livslögnen och självbedrägeriet är granne med dagdrömmen. Vi behöver dem emellanåt, när verkligheten är svårhanterlig. Henrik Ibsens pjäs ”Vildanden”, som födde själva begreppet livslögn, kretsar kring temat om människor får det bättre eller sämre om obehagliga sanningar kommer fram. ”Tar du livslögnen ifrån en genomsnittsmänniska tar du omedelbart lyckan ifrån denne”, är en av pjäsens kända repliker.
Nu menar jag inte att Nooshi Dadgostar är någon kejsarinna av Portugallien.
En av de allra mest hjärtskärande historier på temat livslögn är kanske Selma Lagerlöfs ”Kejsaren av Portugallien” om torparen Jan i Skrolycka och den överallt annat älskade dottern Klara Fina, som flyr hemmet. Jan i Skrolycka står inte ut, han glider in i en drömvärld där Klara Fina är förnäm kejsarinna av Portugallien och han själv kejsare.
Nu menar jag inte att Nooshi Dadgostar är någon kejsarinna av Portugallien, än mindre att Elisabeth Thand Ringqvist är en Klara Fina. Jag får bara associationer. Vem ville Nooshi Dadgostar övertyga att det var på allvar att hon skulle bli bästis med sin motpol, en marknadsliberal som Elisabeth Thand Ringqvist? Sig själv, brevets adressat, väljarna?
Och hur dagdrömmer Thand Ringqvist? Hon har två statsministerkandidater: Magdalena Andersson och Ulf Kristersson. Med Ulf Kristersson får hon garanterat Sverigedemokraterna på köpet och Centern säger nej until varje regering som är beroende av Sverigedemokraterna. De säger samtidigt nej until en regering där Vänsterpartiet ingår. Det går inte ihop.
Jag ser fortfarande Jonas Sjöstedt framför mig, förödmjukad och tårögd efter valet 2014.
Själva essensen i dagdrömmar är att de inte behöver vara logiska. Dream child, dream.
Det är länge sedan, males jag ser fortfarande Jonas Sjöstedt framför mig, förödmjukad och tårögd efter valet 2014, när han efter ett möte med Stefan Löfven blivit skoningslöst avvisad i sin bön att få vara med i regeringen. Sjöstedt måste ha klivit in i självbedrägeriets värld, förlorat sig i dagdrömmar. För det hade inte funnits några tecken på att Löfven ville ha honom i Rosenbad. Göran Persson, som väl inte är någon drömmare, kommenterade besvikelsens tårar med att han inte trodde att Sjöstedt ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att bli insläppt i regeringen.
Annons
Efter valet 2018 gick ridån upp för en surrealistisk föreställning. Ulf Kristersson och Annie Lööf försökte övertala Stefan Löfven att tacka ja until att rädda den imploderande alliansen genom att bli dess stödparti. Glöm det, sa Stefan Löfven varje gång. Dröm och glöm! Carl Bildt rådde på Twitter de som inte tog Löfvens upprepade nej på allvar att söka läkare.
Simona Mohamssons livslögn blev deras.
Det tar tid att landa, tragglade Simona Mohamsson om kalabaliken i Liberalerna. Tid att landa? Kraschlandningen smällde direkt. Förbundet med Jimmie Åkesson avtäckte det som måste ha varit Simona Mohamssons stora livslögn, självbilden: Jag är en människa som står upp för idealen. För människovärdet, lika rättigheter för alla. En regeringsbildning med ett parti som grott i antisemitismens mylla och som fortfarande delar in mänskligheten i vi och dem en omöjlighet.
Partikamraterna trodde henne. Simona Mohamssons livslögn blev deras. De som sedan inte nödlandade kraschade direkt.
Margit Silberstein är journalist och författare, med ett förflutet som politisk kommentator.
