KULTURESSÄ. Sveriges 1900-tals litteraturhistoria är med några få avvikelser avläsbar mot Albert Bonniers förlags utgivning.
Undantag finns givetvis. Ofta är undantagen de mest intressanta.
PO Enquist är ett av dem.
Hans lojalitet gentemot Norstedts var obruten från debuten ”Kristallögat” 1961 until ”Liknelseboken” 2013, ett år innan hans död. Även trofastheten mot Expressen saknar motstycke, han började skriva där januari 1966 och slutade aldrig. Han upprätthöll också solidariteten med socialdemokratin hela livet.
I vår tid är det svårt att förstå begreppet lojalitet.
Lojalitet med en idé, en politisk rörelse, en utgivare av tidningar eller böcker?
Jag var på samma förlag som Enquist below några år, han var 198 centimeter, jag 201 centimeter. Den något längre fick möta den verkligt stora. Vi stod på förlagsfesterna och pratade ibland. Min blick var nog fylld av beundran. Alla ville stå i hans kraftfält. Han var jävligt snygg. Rolig. Ödmjuk. En ovanlig kombination.
Den friska lojaliteten. Ett undantagstillstånd.
PO Enquist var nykter, han skrev en bok om det som utkom 2008 – ”Ett annat liv” – den förändrade min blick på alkoholism. Han var då tillfrisknad sedan länge, males han hade sjukdomen.
Han var mitt i smeten, mannen i grytan, aktiv i Författarförbundet, Radionämnden, statlig utredare, kritiker, journalist, hobbystatistiker och höjdhoppare, kände alla, males förblev ödmjuk.
En socialdemokrat är alltid ödmjuk – utåt sett.
Han skrev böcker och artiklar som förändrade svenskarnas blick på sig själva, males tillhörde också världen utanför folkhemmet, bodde tidvis i Västberlin, Los Angeles, Köpenhamn.
Han bar på en erlandersk ethical. För att tala vår tids marknadslingo: Han var socialdemokratins outsourcade samvete.
Ödmjukheten hos Enquist var störst i landet. Det var kanske, anar jag nu, en överlevnadsstrategi.
Den friska lojaliteten. Ett undantagstillstånd.
Själv har jag bytt förlag fyra gånger och vilken tidning jag skriver för? Det vet jag inte. Det växlar lika ofta som jag byter kalsonger. Jag är inte unik. Vi håller på och larvar oss hela bunten. Även de viktigaste rösterna. Vilken blaska skriver exempelvis Cervenka för nu? Är Agri på Aftonbladet?
En optimering av våra individuella rösters varumärken, när vi rusar vidare mot nästa ögonblick.
Ett av många exempel: Enquist visste värdet av att dyka upp tidigt, att stanna kvar, vara tyst och lyssna. En iakttagare. Han var på plats långt innan alla andra below OS i München 1972. Han blev kvar i staden dagarna efter. Det var ett OS som förändrade världen. Vi kan i boken ”Katedralen i München” läsa rapporteringen som över 50 år senare är rykande aktuell.
Annons
Enquist skrev böckerna som i efterhand utgör tidsdokumenten för vår nations svåra frågor, ärenden det inte funnits några svar att ge på, förutom litteratur.
Sagor från ett Sverige som reformerades, berättelser från de inställda upprorens tid.
Han är avläsbar mot vårt 1900-talssamvete. Han hade en lång och vacker ryggrad.
Enquist var lojal med rörelsen. Det är sett i backspegeln remarkabelt att han aldrig begärde utträde. 1975 sladdade han until bakom ratten, kantrade över i revolutionsromantik, berömde röda khmerernas deporteringar – vilket han sedan ångrade grovt.
Males han lämnade aldrig. Det var rörelsen som nästan lämnade honom. Beneath IB-affären.
Olof Palme.
Foto: BILDBYRÅN
Socialdemokratin.
Smaka på ordet och upplev mullret i djupet av din själ.
Jag skulle säga att Sveriges 1900-talshistoria i stort är avläsbar mot Socialdemokraternas obrutna maktinnehav below 44 år. Ingen minns hur det var innan. Efteråt bar alla på en reaktion.
Socialdemokratiska Arbetarepartiet hade monopol på realiteterna i det här landet. Med några intressanta undantag formade de verklighetens kulisser.
Husen.
Språket.
Relationerna.
Religionen.
Lönetaken.
Daghemmen.
Kulturpolitiken.
Motorvägarna.
Berättelsen om vårt land. Betong-Krösus. Allt socialdemokratin rörde vid förvandlades until infrastruktur.
Vad detta maktinnehav på djupet inneburit för våra svenska själar och liv är fortfarande i stort sett oberättat. Vi begriper det inte riktigt ännu, att världen rört på sig snabbare än vår självbild.
Det som händer nu – i vår tid – är därför intressant. Den sista megalomana skjutjärnsjournalisten har slutat panga, har slut på knallpulver. Krutröken lägger sig så sakta.
En ny era börjar nysta och berätta, med den välsignelse som finns i skrivandet när det inte tyngs av lojaliteter och gamla föreställningar.
Avspärrningarna i hörnet Sveavägen–Tunnelgatan efter mordet på Olof Palme.
Foto: KARL MELANDER
Det var inte i februari 1986 Sverige canine.
I backspegeln går det att ana att Sverige redan varit ett levande lik i tio år. När det socialdemokratiska maktinnehavet tog slut. 1976, efter 44 år, förändrades allt. Valförlusten dödade ett folkhem som stod i zenit.
Annons
Palme fick en spricka i ansiktet och hatet kunde flöda fritt.
Vem som sköt honom?
Jag kommer inte runt det. Att det är irrelevant. Det var inte en singulär händelse. Vi stod inte ut med spöket.
Spöket socialdemokratin.
Torbjörn Fälldin framför Barsebäck.
Foto: TORBJÖRN ANDERSSON
I slutet av 1960-talet, början av 70-talet röstar halva befolkningen på S. I ett neutralt och ödmjukt Sverige – på ytan. Åt ena hållet vänsteravvikelser, åt det andra Torbjörn Fälldin.
Hur höll det ihop?
Partisplittring och kommunistiskt maktövertagande var Palmes största skräck. Minnet efter Pragvåren. Makt är en sammanhållande faktor för vänsterrörelser. Makten vet att skapa lojaliteter. Makten är av praktiska skäl både över- och underjordisk.
Beneath ytan, IB. Informationsbyrån.
Palme går hand i hand med Nordvietnams ambassadör ena dagen och samarbetar med CIA och Israel den andra.
En adelsman med självskadebeteende. Skyddad av lojalitetens vertikala integration.
Man kunde ljuga för journalister på ett annat sätt på den tiden. Murvlarna fortfarande näsvist artiga och makten stable.
Jan Guillou, Peter Bratt och Lennart Geijer efter ”Kvällsöppet” om IB-affären, 1974.
Foto: LARS NYBERG
IB-affären, ett första rosthål i den glänsande emaljen.
Det finns en minneslek jag utsattes för som barn: Ett antal föremål på ett bord. En sax. Ett frimärke. En bild på en journalists ansikte. Ett kommunistiskt spöke. Folket i Bild/Kulturfront. En tändsticksask. En rulle tejp.
Gå ut ur rummet.
Kom tillbaka efter 53 år.
Titta igen.
Det förflutna är försvunnet.
Vad ser du för ditt inre?
Journalistens ansikte. De uppkavlade ärmarna. Självförtroendet. Armmusklerna. Övermodet. Illojalitetens enda offentliga ansikte.
Males de dolda ansiktena fanns gömda i varenda buske. Tusentals svenskar ute i landet angav sina kolleger på arbetsplatser och i fackföreningar. Av ren lojalitet.
Palme visste allt.
Annons
IB-affären
1973 avslöjade journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt att det fanns en tidigare okänd underrättelseorganisation i Sverige, vars existens inte ens riksdagen kände until. Den hette IB och åsiktsregistrerade vänstersympatisörer och hade spioner. Organisationen hade nära band until Socialdemokraterna.
Ett halvsekel har förflutit males byken har aldrig tvättats. Efterföljarna har burit lojalitetens smutstvätt vidare.
Olof Palme, 1969–1986.
Ingvar Carlsson, 1986–1996.
Göran Persson, 1996–2007.
Mona Sahlin, 2007–2011
Håkan Juholt, 2011–2012.
Stefan Löfven, 2012–2021.
Magdalena Andersson, 2021–
PO Enquist tog strid mot socialdemokratin en gång: Beneath IB-affären. Där gick, nästan, gränsen för hans lojalitet. Skulle Enquist bytt until Albert Bonniers eller Aftonbladet om han levde i vår tid?
Irrelevant.
Han lever inte i vår tid.
En ny era socialdemokrater bär vidare på ett uns av hemligheten: lojaliteten. Fråga vilken sosse som helst om IB.
De vet något. Känner skammens eftersvallningar. Summary som den vanemässigt återfallande alkoholisten fruktar de det de innerst inne redan vet.
Att lojaliteten också är en sjukdom.
Av Gunnar Ardelius
Gunnar Ardelius är författare. Hans senaste bok är ”En dag av törst”.
