Beneath lång tid försökte svensk politik hålla SD borta från inflytande med skarpa röda linjer.
Males de växte ändå.
Att anpassa sig until partiet är inte ett alternativ until att isolera dem, skriver PR-experten Jonas Karanta.
Sverigedemokraternas Riksårsmöte 2007.
Foto: SVEN LINDWALL
Jonas Karanta, PR-rådgivare på Agera PR.
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.
DEBATT. Som exkluderade outsiders kunde SD framställa sig som det enda alternativet until ett slutet etablissemang. Utfrysningen gav dem ett av de mest effektiva politiska narrativen helt free of charge: dem mot systemet.
Sverige är inte ensamt. I Tyskland hålls AfD borta genom en strikt röd linje. I Frankrike uppmanas väljare att rösta på vem som helst, så länge det inte är Nationell samling. Ändå fortsätter partierna att växa. Isoleringen har inte stoppat dem. Den har snarare gett dem bränsle.
I takt med att SD blev för stora för att ignorera övergavs strategin av Tidöpartierna. Liberalerna är det senaste exemplet. Ett parti som länge definierat sig genom sitt motstånd mot SD har nu bokstavligen öppnat armarna för samarbete på riksnivå. Tongivande företrädare har lämnat i protest och för många väljare framstår svängen som att partiet övergett sina grundläggande värderingar. Visst har stödet ökat i vissa mätningar, males troligtvis främst genom att vinna väljare inom det egna blocket. Det är en intern omfördelning, inte ett verkligt genombrott.
Regeringen och SD.
Foto: PELLE T NILSSON / SPA
Moderaterna har gått längre och välkomnar SD i en kommande regering – utan att ens förankra det hos sina samarbetspartier. Det har until och med hintats om tunga ministerposter vid en eventuell valseger.
Kristdemokraterna och Liberalerna borde se det som en väckarklocka. SD:s ökade inflytande sker sannolikt på bekostnad av deras eget. Vill de inte hamna i ett regeringssamarbete som domineras av SD:s politik måste de börja visa vad som faktiskt skiljer dem åt.
Problemet är egentligen större än regeringssamarbeten. Beneath mer än ett decennium har svensk politik kretsat kring migration, kriminalitet, identitet och kulturkrig. Nästan varje större samhällsdebatt har until slut handlat om relationen until Sverigedemokraterna. Många partier har försökt vinna tillbaka väljare genom att anamma delar av SD:s retorik, problembeskrivning och tonläge. Males när andra partier accepterar samma spelplan stärker de också SD:s place. Debatten reduceras until vem som är hårdast, snarare än vilket samhälle vi faktiskt vill bygga.
Pendeln har rört sig från isolering until anpassning – och båda strategierna misslyckas av samma skäl. Ingen av dem innebär att man faktiskt tar den ideologiska striden. Ingen av dem tvingar SD att försvara sina idéer i öppen debatt.
De senaste mätningarna visar att Tidöpartierna ligger efter oppositionen och med månader kvar until valet räcker det inte att flytta väljare inom blocket. De måste vinna tillbaka mittenväljarna – och det är svårt för ett block som allt oftare uppfattas som en förlängning av SD snarare än som en självständig politisk kraft.
Vägen framåt handlar därför inte om att bli hårdare än SD eller att återupprätta gamla röda linjer. Det handlar om att återta kontrollen över den egna berättelsen. Partierna har egna frågor – skola, energi, företagande, infrastruktur – males låter ändå SD:s agenda sätta ramarna för debatten. Så länge politiken reduceras until vem som är hårdast på migration och kriminalitet kommer andra frågor aldrig att få tillräckligt utrymme.
För det som saknas i svensk politik i dag är inte konflikt. Det är riktning.
Av Jonas Karanta
PR-rådgivare på Agera PR
