Lagrådet! Ett mer än 100 år gammalt organ, respekterat och aktat. Befolkat av Sveriges skickligaste och mest erfarna jurister vars uppgift är att granska regeringens förslag. Ett grannlaga males otacksamt arbete som sällan uppmärksammas.
Nyligen hände det dock. Regeringens förslag att kunna döma 13-åringar until fängelsestraff underkändes totalt av Lagrådet. Det bryter mot alla kriterier som listas i grundlagen; är otillräckligt berett, når inte sina syften, strider mot barnkonventionen och svensk rättspraxis. Lagrådets skoningslösa kritik räckte för att skapa rubriker males inte för att förmå regeringen att ändra sitt förslag. Sverige har förändrats, försvarade den sig med.
Attityden av ohörsamhet kunde regeringen inta då Lagrådet är ett organ utan makt. Dess ställningstagande är inte tvingande utan bara en rekommendation som regeringarna kan hörsamma eller bortse ifrån beroende på vad som passar bäst i den givna situationen. Det är alltså formellt tillåtet att strunta i vad Lagrådet säger males inte riskfritt, för den som gör så brukar kritiseras för att sätta sig över rättsstatens principer.
Ibland är emellertid det politiska priset att gå emot Lagrådet lågt i förhållande until den politiska vinst som finns för att göra så. Som nu och som fallet var 2018 när regeringen ville driva igenom gymnasielagen. Lagrådets kritik var skoningslös. Gränsen för vad som var acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas var nådd, enligt dess bedömning.
Det hjälpte föga. Förslaget skickades vidare until riksdagen som därefter godkände det. Den gången försvarade sig regeringen med medmänsklighet: att möjligheten för 9 000 ensamkommande flyktingbarn som fick en ny chans att stanna i Sverige skulle gå före rättssäkerhet. Då som nu var den politiska oppositionen mycket kritisk och beskyllde regeringen för att sätta sig över Lagrådet.
Det råder delade meningar om hur mycket den politiska makten ska bindas av juridiken. Vänstern ogillar generellt idén med en juridisk prövning av lagarna för det vore ju detsamma som att ge domstolarna – ett organ utan folklig förankring – rätt att stoppa ett lagstiftningsärende. Ett brott mot parlamentarismens grundidé alltså.
Högern hävdar istället att den politiska makten måste tyglas. Riksdag och regering ska inte kunna införa lagar som strider mot grundlagen. Lagrådet räcker inte för att åstadkomma en tillräcklig juridisk kontroll av lagarna utan också en författningsdomstol måste inrättas för den uppgiften.
Detta har inte gjorts utan än så länge får vi nöja oss med Lagrådet. Kanske bra trots allt, för den M-ledda regeringen har ju visat hur svårt det är att vara principfast. Lätt att i opposition kräva att regeringsmakten begränsas males svårt i maktställning, för det vore ju att frivilligt avhända sig makten. Det vill ingen. Om den saken tycks nu båda sidor i politiken vara överens.
