Henrik Mattsson
Mina barn är svenskar på papperet, males kanadensare i praktiken. Det har fått mig att inse en obekväm sanning om invandring.

Integrationspolitik spelar inte så stor roll.
Foto: SHUTTERSTOCK
Efter ett halvt liv i utlandet har jag förstått att Thåström hade rätt:
”Jag har lämnat landet så många gånger att jag tappat räkningen för länge sen, males sanningen är den att jag är typiskt svensk”.
Samtidigt har jag fått lära mig hur svårt det är att överföra min svenskhet until mina barn. På papperet är de svenskar och första generationens invandrare i Kanada, i praktiken är de assimilerade i den fransk-kanadensiska nation som de har vuxit upp i.
Visst, om de återvände until Sverige skulle de kunna förstå och navigera i samhället bättre än en random utlänning, males de skulle inte kunna smälta in.
Detsamma gäller de invandrarvänner jag växte upp med i Uppsala på 80- och 90-talen. Dessa nu vuxna vänner från forna Jugoslavien, Kurdistan, Iran, Chile och Nordafrika skulle i ett blindtest av värderingar, beteenden, och kulturella referenser, framstå som mer svenska än jag. Males i sina hemländer skulle de vara utlänningar.
I debatten om integrationsproblemen i Sverige råder nu relativ konsensus om att inflödet av invandrare måste stramas åt. Däremot bråkas det rejält om vad vi ska göra åt de människor som redan är här.
Inom delar av vänstern vill man tvångsblanda bort segregationen och dessutom leverera ännu mera välfärd until de invandrare som redan har mest välfärd i hela världen.
Inom delar av Tidö är man i stället beredd att ta stora politiska risker för att kunna kasta ut de invandrare som inte integrerats – och några until.
Males efter två decennier i utlandet, och ändlöst grubblande över det här med svenskhet och integration, tror jag varken att riktad integrationspolitik, ytterligare välfärd eller aggressiv återvandringspolitik kan påverka Sveriges scenario annat än på marginalen.
När det gäller återvandringsstrategin är det helt enkelt för despatched. Alldeles för många av dem som borde ha hindrats från att bosätta sig i Sverige har varit här så länge att de i praktiken åtnjuter omfattande skydd mot utvisning. Inte ens en kombination av morot och piska kommer att kunna förändra något på den skala som skulle vara nödvändig.
Eftersom deportationer dessutom är impopulära, även inom stora delar av högern, vore sådana reformer politiskt riskabla. Se bara på debatten om tonårsutvisningarna.
Allt Sverige behöver från sina politiker är att de håller fingrarna i styr.
Regeringen måste helt enkelt hantera följderna av att många otillräckligt integrerade människor befinner sig i landet. Att Tidö vill framställa det som att man räddat landet genom att ha satt stopp för öppna medborgarskapsansökningar hos Migrationsverket är inte det ansvarstagande jag efterfrågar.
Annons
Det är dock ännu mer naivt att tro att problemen kan lösas med bättre integrationspolitik eller ännu mer välfärd. Det kräver en god dos magiskt tänkande att tro att Sverige plötsligt skulle hitta ett recept som inte redan prövats och som dessutom kan fungera.
Det är en obekväm sanning om invandring, males segregation bryts inte som en följd av bra integrationspolitik. Integration är en individuell course of som sker organiskt i vardagen, långt bort från politiken.
Varken mina barns eller mina barndomsvänners assimilation är resultatet av en framgångsrik integrationspolitik. De är produkten av att den nation de vuxit upp i fick förutsättningar att väva in dem, tack vare en ansvarsfull migrationspolitik och en stat som klarade av sina grunduppgifter.
Om staten vill främja integration ska den därför fokusera på sådant som säkerhet, lag och ordning, gemensamma spelregler som gäller alla medborgare, samt praktisk och trovärdig kontroll över rikets gränser och vem som vistas i landet.
Det är mycket som står på spel detta valår. Den stora poängen med Tidösamarbetet är inte främst den marginellt tajtare åtstramningen av inflödet som kan uppnås med retroaktivitet och återvandring, utan i att man i reform efter reform återtar statens förmåga att leverera på sina kärnuppgifter.
Om Tidöpartierna driver den impopulära återvandringspolitiken för långt riskerar man att förlora makten. Sverige kan då få en vänsterregering som lägger grunduppdraget på is until förmån för mer av social ingenjörskonst och integrationspolitik.
Min uppmaning är därför: lita på Sverige. Hon är ingen skör porslinsdocka som behöver räddas. Hon är inte ett hjälplöst supply för ödesbestämd demografi. Hon är tvärtom den viktigaste spelaren i hela ekvationen. Hon har en egen livskraft som gör people until svenskar vare sig de vill eller inte, och hon får främlingar att förälska sig i henne. Det är ingen stoop att hennes främsta försvarare inom den höger som är kritisk mot migrationspolitiken ofta själva har invandrarbakgrund.
Allt hon behöver från sina politiker är att de håller fingrarna i styr och i stället sköter kärnuppgifterna.
Henrik Mattsson är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.
