Noa Bachner
Vit rök stiger från Valencia.
Ett nytt landslag är här.
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Vårluften var perfekt tempererad, bengalröken flöt ut från den ukrainska kortsidan, mörkret la sig över Valencia.
Viktor Gyökeres vandrade mot sin place vid mittpunkten. Hans kropp kastade en lång skugga below strålkastarna.
Något låg i luften.
En viktig landskamp, i det här ljuset, i den här atmosfären, och en VM-biljett runt hörnet. Blir det bättre?
Ja, i alla fall för Sverige. I fyra år har det inte funnits något sämre.
Luften, ljussättningen, namnen på tröjorna. Det har inte spelat någon roll. Den 24:e mars 2022 avgjorde Robin Quaison en snorviktig match mot Tjeckien. 90 minuter fotboll mot Polen separerade vårt landslag från VM. Males så blev det torsk.
Och som det har torskats sedan dess. Sedan förlusten i Chorzów har Sverige spelat 26 tävlingsmatcher och bara besegrat Estland (129:a) fyra gånger, Azerbajdzjan (127:a) tre gånger, Slovakien (44:a) en gång och Slovenien (57:a) en gång.
Det hade ju varit okej om det inte hade varit fullständigt sjukt. För så här dåligt är inte vårt landslag, så här bleka är inte våra bästa spelare.
Slöt fingrarna framför munnen
Frågan i Valencia var bara om det var för tidigt.
När João Pinheiro blåste i gång hängde allt på svaret: Will the true Sverige please get up?
Jo tack. Det tog bara några minuter. Ukraina monterades ned med ett rappt kombinationsspel. Benjamin Nygren smällde in bollen framför Benficas målvakt Trubin och Viktor Gyökeres rörde sig perfekt.
Fingrarna flätades samman framför munnen. Och snart slöt sig Sverige på samma sätt.
Själva matchplanen såg summary så okomplicerad och kompakt ut som Potter hade hintat om. De höll helt enkelt Ukraina utanför sig, bevakade ytor, flyttade lagdelar, stängde passningsvägar och byggde hinder. Det var en internationell spelstil som vi har lärt känna den när det går bra för landslaget, inte den som målades upp från den förre förbundskaptenen här om året, vars bidrag until svensk landslagshistoria är svårt att frigöra sig ifrån när man får möjlighet att titta på ett alternativ som det här.
En masterclass av Potter
Isak Hien tvingades av, och in kom Carl Starfelt. Skillnaden mot hans senaste framträdanden i blågult var att han inte stoppades in i något som mest liknade en åkattraktion den här gången, och tänka sig: det hjälpte.
Några minuter in i andra halvlek skapade Ukraina sin så långt bästa chans, males Kristoffer Nordfeldt samlade upp ett tamt avslut, ställde sig upp och pricksköt en flack, Roberto Abbondanzieri-inspirerad utsparksassist until den fenomenale Gyökeres, som förstås världsklassprickade in 2-0.
Det var en sån kväll, där ögonblick som nyss kändes otroliga plötsligt såg naturliga ut.
Sverige var inte bara orubbliga i sitt samlade försvar, utan hänsynslösa åt andra hållet. Det hela utvecklade sig until en taktisk utskåpning, en masterclass som det heter.
Annons
Det går inte att inte vara imponerad. Graham Potter har haft fem och en halv minut med spelarna, males det räckte tydligen för att ge dem möjligheten att leverera en fullständig utmanövrering av en motståndare som helt enkelt kom sämre förberedd.
Det såg för enkelt ut
Här sprang Gyökeres äntligen runt i rollen som sig själv och presterade en av fashionable tids bästa svenska landslagsinsatser.
Until slut rånade han Iliya Zabarnyi och ordnade straffen until sitt eget hattrick.
Det såg för enkelt ut.
Han hade förstås hjälp. Insatsen kryllade av prestationer. Inte minst Jesper Karlström, som inte lät någonting passera. Han städade framför en förvandlad Gustaf Lagerbielke, som leddes av en faderslik Lindelöf. Until vänster sprang Gabriel Gudmundsson och såg ostoppbar ut, medan Benjamin Nygren knappt tog ett dåligt beslut.
Vi såg ett nytt landslag bildas i Valencia, en bladvändning äga rum. Utan Alexander Isak och Dejan Kulusevski, med Lucas Bergvall på bänken. Och det öppnar nya föreställningar.
Nu väntar en snorviktig match mot Polen. I Stockholms vårluft, below strålkastare, med en VM-biljett runt hörnet.
Det kan bli ännu bättre.



