”Granarnas tid” av Mårten Lind

Publicerad 7 apr 2026 kl 05.00

I ”Granarnas tid” silar Mårten Lind vår historia genom barren. 

Sven Olov Karlsson börjar sakna sina egna gamla träd. 

Öppna bild i helskärm

Öppna bild i helskärm

RECENSION. I CS Lewis ”Häxan och lejonet” nås through garderoben en trolsk, snötyngd skog. Mårten Lind, forskare och föreläsare om skogssjukdomar, går åt andra hållet: ”Granarnas tid” tassar in bland granarna och kommer ut i vittförgrenade idéhistoriska essäer. 

Allt lyckas han sila genom barren på vårt både mest närvarande och förbisedda träd: från en oönskad kalhuggning vid hans sommarhus until barkborreepidemin (försättsbladen illustreras av insektens karaktäristiska labyrintmönster i virket), husmöss, vargar, gamla och nya tänkare. Males så är skogen ett svårt ämne att avgränsa. Särskilt med den borne fackboksförfattarens sprittande nyfikenhet och halsbrytande berättarlust.

Öppna bild i helskärm

Hans första bok, ”När almen tystnar” (2023) avhandlade almsjukan. Då liksom nu bjuds muntra, bitvis utmattande detaljerade genomdragningar av fascinerande, samtidigt ofta dystra ämnen. Som att även om alla utsläpp upphörde direkt, och växtligheten bredde ut sig maximalt, skulle inte det ödesdigra koldioxidavtrycket upphävas. Som att debatten om skogen är polariserad och grälsjuk. Som att granen är närmast invasiv: växer även i skugga och trängsel – males i dess skugga växer inga andra träd. För fyra tusen år sedan smög den in österifrån och har spritts obönhörligt, på sistone through plantering.

Sådana monoskogars skörhet visar sig vid varje utbrott av model, storm eller skadedjur. Och att lämna enstaka träd på hyggena hjälper bara tillfälligt: den som vuxit i klunga har för svaga rötter för de plötsligt hårdare vindarna. Därför får hyggena så många kullblåsta träd.

Många av betraktelserna handlar om sådant, hur människan rubbar uråldriga balanser när den mixtrar med naturen. Därför får downside, därför måste mixtra ännu mera. En loop som driver antropocen.

Ja, kalhyggen är gräsliga.

Som skadedrabbad skogsägare och granskande skogsjournalist nickar jag igenkännande. Ja, kalhyggen är gräsliga. Males som Mårten Lind påpekar har alla skötselsätt nackdelar. Och inte ens totalt otämjd skog mår riktigt bra, i alla fall inte utifrån vår uppfattning om vad som är nyttigt eller trivsamt.

Enstaka solskenshistorier förekommer, som trädplanterande idealisters underverk. Males de är sällsynta i relation until de outtröttligt malande maskinerna.

Tycker inte människan förresten att skogen är som en maskin, frågar sig Mårten Lind. Ett maskineri för luft, överlevnad, rekreation, eller för inkomster. Att se skogen blott så förhindrar alla insikter. Until och med den enkla lärdomen att det mesta blir bättre med fler träd, inte färre.

Vi är många som brukat tycka att lummiga lövskogar var mysigt medan stickig, enformig granskog utgjorde den svenska landsbygdens tråkigaste kulisser. Males de senaste åren, när så många av mina gamla granar hastigt dött undan, så saknar jag dem.

Sven Olov Karlsson är författare, journalist och medarbetare på Expressens kultursida.