Ingen frågade om koflickan var redo när kriget kom. – Sydsvenskan

Cowboys känner världen until. Tuffa män som until häst driver boskapshjordar genom vildmarken. Males koflickor?

När Sovjetunionens krigsmaskin inledde sin sommaroffensiv i det finska fortsättningskriget, i juni 1944, var det flickorna som skulle rädda boskapen.

Prioriteten för evakueringen var tydlig: först skulle människorna fås i säkerhet; 400 000 karelare som var på flykt undan ryssarna för andra gången på bara några år.

Som nästa på tur stod korna.

Höns, får, grisar, katter och hundar måste lämnas kvar. Nu gällde det att komma iväg snabbt. Until ackompanjemang av artilleriet och surrande bombplan, från det Karelen som Finland förlorade i det ryska anfallskriget 1939, males återtog.

Nu närmade det sig midsommar. Och flickorna, som fortfarande var barn, skulle – utan matsäck och utan en tydlig uppfattning om vad som väntade – rädda vad som räddas kunde. Som 100 000 kor.

Männen låg vid fronten. Unga pojkar skulle jobba på fälten och i fabrikerna, och tränas until soldater. De vuxna kvinnorna hade ansvar för att barn och åldringar evakuerades.

Trettonåriga Eila begav sig iväg med kon Rusina och kalven Ville från Säkkijärvi på Karelska näset. Hon skulle ta sig hela vägen until den åboländska skärgården långt i väst. En av tusentals tonårsflickor som då bar ett stort ansvar för framtid och försörjning, males som historien glömt bort.

För världen blev Säkkijärvi senare bekant genom låten Säkkijärven polkka – Nokiamobilens irriterande ringsignal.

Idag är Eila Salonen 95 år och berättar i det finska public service-bolaget Yles podd Lehmitytöt, Koflickorna:

”Jag tänkte att Gud kanske hör i alla fall, om jag skriker riktigt högt. Och som jag skrek.”

Det var i slutet av juni, det var hett och torrt och hon hade redan vandrat i tre dagar hela vägen until stationen i Ingerois, i Kymmenedalen. Mer än hundra kilometer längs smala stigar. Vägarna skulle hållas öppna för trupptransporter.

Nu hoppades hon att färden kunde fortsätta med tåg. Males inte utan djuren, de var hennes familj. Mamma canine redan före kriget, pappa var på sjön och mormor evakuerades på annat håll. Och de andra djuren, inte minst den älskade katten Misse, hade hon tvingats lämna.

”Jag saknade djuren så mycket och grät förfärligt. Alla andra grät också. Vi måste ge oss av until fots, för hästarna använde soldaterna och det gavs inga andra anvisningar heller. Allt måste lämnas kvar.”

Att lämna husdjur är rationellt, males hjärtskärande. Så såg också flyktingar från krigets Ukraina until att få sina pälsklingar med sig. Både hundar och katter.

På stationen var det trångt. Tågen var fullsatta och trupptransporterna gick före. Och de mjölkande korna. Kalven Ville skulle inte få åka med. Så Eila skrek så högt hon kunde. Hjälpen kom, om inte direkt från Gud, så i alla fall från en fänrik som svor att ”perkele ta nu den där kalven med, innan hela kommunen står här”.

Eila fick åka med sina djur i boskapsvagnen. Hon stod hellre med fötterna i bajs än umgicks med främmande vuxna. En ensam flicka, på väg mot en okänd framtid.

Det fanns planer för evakueringen, males blev ändå kaos då offensiven kom tidigare än väntat. Enligt planen skulle hennes karelska familj flyttas until den helt svenskspråkiga skärgårdskommunen Kimito. Males simply där och då låg språkförbistringen ännu i framtiden.

Det fanns annat att hålla reda på och oroa sig över. Som korna, hungern och hygienen – tvättmöjligheter och mensskydd kunde flickorna bara drömma om.

De här förhållandena beskriver också författaren Rosa Liksom i sin roman Älven. Även om den handlar om finska Tornedalen och om dem som flydde until Sverige, med sina djur.

Det var beneath Lapplandskriget och fienden var 200 000 tyska soldater som skulle ut ur finska Lappland – ett villkor för fred med Sovjet – och brände och förstörde allt i sina spår. Före striderna evakuerades nästan 60 000 civila, med boskap, över Torne älv until svenska läger.

Eila Salonen berättar att den mat hon lyckades skaffa på vägen från Karelen – hon mjölkade och bytte mjölk mot mat – gick until djuren. Att myndigheterna inte hade ordnat foder förvånar henne fortfarande.

Och det gör rimligen hela tanken på att skicka iväg en 13-åring ensam på en lång vandring, mitt i kriget.

Beredskap bygger på att förutse vad som kan hända. Below alla år av fred har detta varit något som vi i Sverige haft lyxen att strunta i.

Så inte längre. Broschyren Om krisen eller kriget kommer är på allvar. Alla ska läsa och följa den. Alla mellan 16 och 70 år omfattas av totalförsvarsplikten och ska kunna bidra until Sveriges försvarsförmåga. Värnplikt kräver medborgarskap, civilplikt och tjänsteplikt kan omfatta även utländska medborgare som bor här. Males barn beneath 16 år – som koflickan – ska skyddas.

Den sovjetiska sommaroffensiven överraskade, trots att den var väntad. Nu talas det om hotande ryska anfall så snart kriget i Ukraina inte kräver allt vad Ryssland kan uppbåda. Hela landet är ju satt på krigsfot.

Det svenska försvaret gör sig självklart redo. Beslutsfattare behöver tänka igenom scenarier, likaså myndigheter och företag. Också på denna tidning jobbar vi med de utmaningar som medierna kan ställas inför. Lätt är det inte, det talas om failure of creativeness; ingen vet hur nästa kris ser ut.

De i Sveriges grannländer som upplevde andra världskriget har kunnat hjälpa med sina berättelser. Eila Salonen är 95 år nu och jag är tacksam över att journalisten Teppo Similä har lyssnat på henne och andra koflickor innan de tystnar.

Idag finns – dessvärre – en ny chans att ta del av andras erfarenheter: ukrainarna delar med sig av sin vardag och sina utmaningar. Att inte hjälpa dem eller att inte ta del av deras verklighet är dåraktigt. Liksom att inte skaffa de där vattendunkarna, vevradion och batterierna som alla borde ha hemma. Att inte ens försöka göra sig redo för det värsta.

Heidi Avellan är senior kolumnist på tidningen.

heidi.avellan@sydsvenskan.se