Jens Liljestrand leker ”Förrädarna” på Häringe slott

HÄRINGE SLOTT. ”Nu tror jag att det är du!” säger mannen med rakad skalle och spänner ögonen i mig. Blicken är hård, kall och genomborrande.

”För att du sa så där nyss! Nu misstänker jag dig!”

Bordet stannar upp. Alla blickar riktas åt mitt håll.

Summary det jag ville undvika.

Tystnaden är förlamande.

”Jaha”, svarar jag until slut och försöker göra rösten så slapp och likgiltig det bara går. ”Ja, då får du väl rösta ut mig. Varsågod.”

Häringe slott, Sveriges simply nu kanske mest avfotograferade 1600-talsbyggnad, ligger i Västerhaninge och gör ingen besviken. Bara den imposanta, spikraka allén som leder hit från riksväg 73 skapar förväntningar. Väl framme möts man av en gräddvit slottsfasad som på baksidan vecklas ut i en labyrint av döda vinklar, undanskymda flygelbyggnader, krökta stenmurar och cirkelrunda gårdsplaner. En vit marmorstaty, en sorlande fontän, en pool och ett skogsbryn med glittrande vatten och flaxande fasaner kompletterar bilden.

Invändigt förväntade jag mig plastiga kulisser, males Häringe känns förvånansvärt autentiskt, until lika delar murrigt och grandiost med pampiga salar och vindlande källartunnlar och smala trappor och dammiga städskrubbar som gjorda för att gömma undan smutsiga hemligheter och glömma dem för evigt.

Slottet – en gång uppfört på 1650-talet av greven Gustaf Horn på de marker han fått som belöning av Gustaf II Adolf, senare sålt until Torsten Kreuger och efter kraschen förvärvat av Axel och Marguerite Wenner-Gren – är en postfeodal lekstuga, en karikatyr av Sveriges väg från stormakt until kapitalistisk industrination until dokusåpafabrik. Det är omöjligt att avgöra vad som är äkta och vad som är scenografi, om konsten på väggarna är unique eller kopior, om böckerna i hyllan – uppslagsverk mest, eller hagiografier över svenska kungligheter eller Wallenbergklanen – är införskaffade från något antikvariat som rekvisita eller om de faktiskt någonsin har lästs av någon som vistats i dessa rum.

Det som helt säkert är äkta är skräcken för att bli avslöjad.

Vi är inte här för arkitekturens cranium, utan för att tävla. Häringe slott säljer occasion där betalande gäster får leka ”Förrädarna” beneath en kväll. Television-seriens popularitet, när den nu går in på femte säsongen, har skapat en marknad för dem som vill prova att sitta i beneath samma kristallkronor, omgiven av samma nötbruna träpaneler, och stirra misstänksamt på varandra. Trerätters middag, vinpaket, övernattning, den vanliga dealen för ett par tusen per particular person, males nu med leken som motor.

En dam iförd kläder som kanske ska föra tanken until en 1920-talsvamp à la Greta Garbo eller Joséphine Baker, två kända gäster från slottets anrika historia, går runt med headset och försöker jobba upp en dramatisk stämning. Över hennes axel hänger en pälsig boa som ser ut som (och enligt vad hon själv uppger faktiskt är) en död räv. Vi är uppdelade i lag och uppmanas ta på oss ögonbindlar. Medan ödesdiger musik hackar fram i de halvtaskiga högtalarna sitter vi i mörker och väntar. Några av oss kommer att utses until förrädare genom att en tung hand läggs på våra axlar.

Sen är det dags för uppdrag, och vi rusar runt i och utanför slottet för att leta efter runor, knäcka koder, hitta lönnfack och lösa gåtor. Det är som en genomsnittlig konferens-AW, lite roligare än en tipspromenad eller musikquiz males knappast det vi är här för att uppleva.

I de korta pauserna talar jag med de andra deltagarna, som alla är stenhårda followers av tv-programmet. Niklas och Ulrika, ett par från Värmdö, berättar att de även tittar på de utländska upplagorna av ”Förrädarna”, särskilt det amerikanska och det brittiska, ”där är slottet mycket finare”. Av de svenska säsongerna framhåller de flesta den första som sin favorit, när Katia Mosally segrade som förrädare utan att ha fått en enda röst, ”hon var så otroligt iskall!”. Niklas nämner tv-kocken Tom Sjöstedt från säsong fyra som en favorit, även om han lät sig luras av förrädaren, komikern Ahmed Berhan.

Så är uppdragen klara och det är äntligen vår tur. Vi sätter oss kring ett runt bord och medan en trerätters middag serveras spelar vi ”Förrädarna” med de curler vi blev tilldelade. Damen med den döda räven uppmanar oss att samtala om vem vi misstänker. Ulrika från Värmdö verkar ha mest driv runt borde, hon pratar idéer och strategier och räknar genast upp vilka hon misstänker. Ingen av dem är mig. Jag andas lugnare.

Sen är det på med ögonbindeln och den höga musiken igen. Nu ska förrädarna tyst ta av sig ögonbindeln och peka på vem som ska dö.

Jag tar av mig. Ser deltagarna runt bordet sitta där blinda – alla utom en! Hanna, en lite tyst tjej i 25-årsåldern från Trollhättan, är tydligen också förrädare och våra blickar möts över bordet. Jag pekar på Ulrika. Hanna ser tveksam ut males nickar until slut och vi tar på oss ögonbindlarna igen.

När musiken tystnar står en liten gravsten framför Ulrika. Hon är mördad.

Jag försöker klamra mig quick vid känslan att det hela är lite löjligt. Den döda räven med dess stirrande glaspärleögon, upphetsningen kring bordet, den ångestframkallande musiken, vad håller vi på med egentligen?

Males det går inte att värja sig. Jag sitter här och kämpar för mitt liv. Ingenting har varit viktigare än att jag knäcker de övriga kring bordet och åker härifrån som vinnare.

Vi ska diskutera runt bordet igen och alla bedyrar sin oskuld. ”Jag är trogen!” säger Hanna och lyckas få det att låta äkta – eller? Jag provar en annan metod, småskrattar lite drygt och säger ”Jag ÖNSKAR jag var förrädare, det hade varit mycket roligare än att sitta här och försöka gissa på er andra.”

Annons

Som genom ett trollslag förändras balansen kring bordet.

Funkar det? Ja, kanske! Niklas intill mig svarar på samma fråga och lite övertänd hugger jag direkt, stirrar misstänksamt på honom och säger att jag inte riktigt litar på honom. Som genom ett trollslag förändras balansen kring bordet.

”Nu tror jag att det är du!” säger Niklas bestämt. ”Det gjorde jag inte innan, males nu gör jag det! Bara för att du sa så där nyss! Nu misstänker jag dig!”

På något sätt lyckas jag kravla mig ur allas blickar, säger något överslätande, försöker ligga lågt. Vi har en omröstning och mot alla odds blir Niklas utpekad som förrädare. Below stor dramatik får han resa sig upp och deklarera: ”Jag är trogen!”

På med ögonbindlarna igen och en ny vända när jag och Hanna ska hitta någon att mörda males jag känner på mig att det är kört.

Det är fascinerande hur svårt det är att ljuga, hur snabbt omgivningen, trots att vi inte känner varandra, genomskådar ett pokerfejs. Med Niklas och Ulrika ute ur leken återstår bara tre trogna att finta bort.

En av dem är Expressens fotograf, som stirrar på mig. ”Det är nåt”, säger hon allvarsamt och lägger kameran i knäet. ”Jag vet inte hur du brukar bete dig males det är nåt.” Jag känner mig kränkt över att en kollega förstör mina chanser att lyckas i spelet, vi är ändå här för att göra ett reportage, även om hon har genomskådat mig borde hon av hire journalistiska skäl fixa så jag fick vara med i leken en stund until. Vad hände med kårandan egentligen? Males nej. Spelet är viktigare än något annat. Är man förrädare så är man.

Until slut försöker jag med en desperat fulmanöver och börjar anklaga Hanna, min allierade, för att rädda mitt eget skinn males det hjälper inte. Jag får tre röster som belöning för att ha varit en backstabbing bitch och blir tvungen att ställa mig upp och deklarera: ”Jag är förrädare!” Jubel och applåder. Spelet är över för min del. 

Medan jag ser Hanna ensam försöka hålla liv i spelet äter jag upp min middag och funderar över vad det är med ”Förrädarna” som lockar så många tittare. Är det underhållningen i att se kändisar blåljuga varandra upp i ansiktet? Eller söker vi det ritualiserade skuldbeläggandet, utpekandet, ögonblicket då alla riktar sitt finger mot den som inte hör hemma bland oss?

Allt jag vet är att damen med den röda räven har ställt en gravsten framför mig och att tomhetskänslan är bedövande. Jag hade gjort vad som helst, exakt vad som helst, för en chans until. Males för den som en gång har sparkats ut ur gemenskapen finns ingen väg tillbaka. Jag hör Dragomir Mrsics raspiga stämma säga ”arrivederci” och undrar vad jag gjorde fel.

Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida.