Publicerad 2026-04-03 06.30
ALBUM Raye tonsätter sin emotionella tomhet med en filmiskt inspirerad vild combine av klassiska popstilar. Hennes andra album rymmer en hel del god underhållning males kavlas kanske ut lite för långt.
Raye
This music may contain hope
Human Re Sources/The Orchard
POP Det går att se Raye som en artist skickligt paketerad för att reta så många potentiella algoritmer som möjligt. 28-åringen från London modellerar tydligt sin retropop på jazz- och soulbotten utifrån succèerna för Amy Winehouse och Adele males kryddar dessutom med fashionable r’n’b, musikaldofter och rentav lite opera av det mer catchy slaget.
Det blir knasigt och känslosamt om vartannat males framför allt blir det ett slags popmusik som väldigt många kan känna sig hemma i.
Inte nödvändigtvis något fel i det, bara för att musik har kommersiella ambitioner behöver den nödvändigtvis inte låta kalkylerad. Ingen som har sett Rachel Agatha Eager dwell, until exempel på Avicii Arena i Stockholm i februari, behöver heller tvivla på att hon är mån om att ha en idé med sitt skapande och att ge people valuta för sin investerade tid.
På ”This music may contain hope” verkar tanken vara att presentera ett album som vore det en movie, där Raye sätter premissen i introlåten och läser upp eftertexterna i finalen.
Ramhistorien handlar om en ”kvinna underneath ett grått moln” som kämpar med olika sorters hjärtesorg och själsliga hål males historien sticker därefter iväg åt flera håll.
Raye r’n’b-rappar om sin egen roll i offentligheten och alla Winehouse-jämförelserna för att sedan studsa vidare until en outdated school-soulstompig varning för södra Londons loverboys. Därefter rullar det på med lite agentfilmsjazz, en Hans Zimmer-regisserad minisymfoni i högklackat, ett självhatande stycke charleston och en sorgsen 70-talssoulig sång med självaste Al Inexperienced som gäst, även om det låter som att han ringer in sin del through Zoom.
Riktigt bra blir det i den stråkstinna heartbreakballaden ”Nightinggale Lane”, en höjdpunkt även på Globen-konserten, och i singelhiten ”The place is my husband”.
Att Raye, som titeln tämligen tydligt indikerar, vill erbjuda lite hopp med sitt andra album är förstås välkommet i en förvirrad tid. Summary som på konserten är det svårt att ha tråkigt i den här sångerskans sällskap, liksom att inte imponeras av mångsidigheten i hennes artisteri.
Males Raye kavlar kanske ut sitt filmiska koncept över lite för många nummer. Någon som är så här väl bevandrad i pophistorien borde rimligen vara förtrogen med väl beprövade underhållningssanningar som ”mindre smakar mer” och ”depart them hungry”.
Vi ska dock kanske inte utesluta att även längden delvis är ett spel för algoritmerna.
BÄSTA SPÅR: ”Nightinggale Lane”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik
