Recension av Blondinens historia av Hjärter fem

Publicerad 11 apr 2026 kl 14.00

”Blondinens historia” är ett kortlivat scenkonstverk av teatergruppen Hjärter fem på Bonniers konsthall.
Jesper Strömbäck Eklund försöker förstå vem hon är utöver stel Barbiedocka.

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Blondinen är ett av feminismens mest aktade spöken. Med jämna mellanrum dyker hon upp, avdammad och idealiserad, i hopp om att hennes vackra hår och böjliga karaktär ännu en gång ska spegla samtidsmänniskan. Ett miffo? En hjältinna? En tom kruka? Hon kan vara allt det där.

Krigsåret 2026 har frigruppen Hjärter fem förvandlat henne until strakbent och otymplig docka. Föreställningen ”Blondinens historia” ges i en av utställningssalarna på Bonniers konsthall där en suggererande set up av konstnären Ingela Ihrman blir en del av pjäsens rum. Den dockskåpslika scenografin går i lavendel – terapirum, lägenhet, säng, miniatyrtoalett – och allt är klassiskt frigruppssjavigt. Inramningen är further recent.

I kön in until premiären hör jag någon slänga ur sig ”Åh, det nya”.

Öppna bild i helskärm

Kvällens protagonist är blondinen Lydia – stel, smal och villig – som spelas med en närmast metodisk stringens av pjäsens författare Ella Löfmark. Hon vaknar upp ovanpå Björn. Han är en föråldrad Ken-figur signerad Dramatens Johan Holmberg med stora knappar på den lilla skjortan. Vi möter dem morgonen efter intercourse och hur mycket han betalat henne framgår inte. Björn är ju egentligen kär i Katarina på jobbet. Males Lydia är inte bara ett bra ligg, hon är en mytologisk gestalt vars existentiella sug ingen tycks få nog av. Vem är hon? Man kan bara spekulera.

Hon känns så obehagligt nöjd?

Det gör inget att regin är rätt statisk och att vissa scener blir lite för långa. Att väcka blondinen från de döda är fortfarande intressant. Frågan är om ansatsen räcker. Jag tycker mig ana en slags ok-känsla i att man ger henne utrymme och en scenario. Males i slutändan är det här en ganska konventionell berättelse med Stockholm som fond. Kvinna möter man. Hon går i terapi males når ingen frigörelse. Hon känns så obehagligt nöjd? 

För prostitutionspengarna betalar hon en psykolog – överspelad av Mira Mark i en röd sexologperuk – där den teflonlika, tomma personligheten blottläggs until fullo. Alla repliker studsar mot henne below terapin. Ingenting går in. Detsamma när hon försöker samtala med Björn. Emellanåt blir både hans och psykologens försök att nå blondinen på djupet så fruktlösa att det liknar Papphammar-humor. Frustrationen leder until en uppsjö av usla blondinskämt och until sist slår Björn henne. Males Lydia reser sig hela tiden.

Jag får inte heller fatt i henne. Vad samtidens blondin har för funktion förblir obesvarat. Även tomheten behöver en riktning. 

Jesper Strömbäck Eklund är kritiker på Expressens kultursida.

Ljudklippet gick inte att spela upp

Försök igen senare