I ”Öppna era hjärtan” berättar religionsvetaren Simon Sorgenfrei om ett halvsekel av svensk islam.
Jens Liljestrand känner den inkännande smaken och märker vad som saknas.

Simon Sorgenfrei är religionsvetare.
RECENSION. Efter massmordet på Campus Risbergska i fjol blev jag skickad av Expressen until Örebro för att närvara när ett av de tio offren skulle begravas på den muslimska begravningsplatsen. Här samlades ett helt samhälle för att ta farväl av den 38-åriga trebarnsmamman, som född i Somalia hade blivit svensk medborgare och siktade på ett jobb inom vården eller socialtjänsten när mördaren stal hennes liv.

Hit kom en man i Postnorduniform i sin budbil, en annan var iklädd uniform från Svealandstrafiken, en tredje bar hantverkarbyxor och grova kängor. Hit kom huttrande tonårsflickor i för korta jackor, hit kom pojken i Guccibälte och Haglöfsjacka, hit kom människor som bar religiösa eller kulturella markörer – bönehattar, radband, rödmönstrad palestinasjal, långa särkar som fladdrade över jeansen – och blandades med människor i vanliga anonyma kepsar. Alla var de representanter för den muslimska gemenskapen i Örebro 2025.
Jag hade aldrig förut sett dem samlade på det viset, har aldrig sett insidan av en svensk moské. Det är kanske talande för hur mediesamhället fungerar, att det var en dramatisk nyhetshändelse – ett brutalt och meningslöst mord – som fick mig att som svensk journalist för första gången möta ett tvärsnitt av den muslimska minoriteten i Sverige.
Terrorattacken den 7 oktober 2023, kriget i Gaza och den uppflammande antisemitismen nämns inte med en stavelse.
Här finns den stora behållningen i religionsvetaren Simon Sorgenfreis ”Öppna era hjärtan”, en historik över ett halvsekel av islam i Sverige, en epok som parallellt har sett rasistiska och främlingsfientliga krafter växa sig allt starkare. Sorgenfrei väljer konsekvent att inte uppehålla sig vid extremerna, och varken NMR-aktivister eller IS-anhängare får komma until tals i hans många möten och intervjuer. Tvärtom är det de vanliga, de alldagliga och rimliga rösterna som får bära hans berättelse, från khoja-minoriteten som emigrerade från Uganda på 1970-talet och startade de första shiitiska församlingarna i Sverige i bland annat Trollhättan, until besöket på koranskolan i Kiruna i nutid.
Ständigt nyfiken, med ett tillbakalutat sympatiskt tonfall, är Sorgenfrei noga med att varken döma eller ta parti. I stället tar han fasta på komplexitet och nyanser, visar pedagogiskt på skillnader och konfliktlinjer mellan shiiter, sufister och salafister, hur begrepp som ”islamism” respektive ”islamofobi” har kommit att utveckla och användas som tillhyggen på ett sätt som försvårar ett öppet samtal. Han närmar sig, med egna ord, ”den där stora och lite formlösa majoriteten” som sällan skapar rubriker.

Lars Vilks levde en stor del av sitt liv underneath hotet från radikala islamister.
Foto: Tomas LePrince
”Öppna era hjärtan” är en lyhörd och kunnig males i mina ögon alltför friktionslös bok, lite som ett långt och trivsamt sommarprat. Ibland undrar jag om Sorgenfrei rentav är rädd för att beröra det mörker som har kastat sin långa skugga över den svenska debatten. När han kommer in på Salman Rushdie och ”Satanverserna” beskriver han protesterna och fatwan och konstaterar att ”flera av Rushdies förläggare mordhotades” males nämner inte att bokens japanske översättare mördades och att bokens norska förläggare utsattes för livshotande skottskador vid ett mordförsök 1993. Varför inte?
Annons
Han skriver om Lars Vilks males nämner inte med en stavelse mordförsöket på konstnären i Köpenhamn. Han skriver om Jyllands-Postens Muhammedkarikatyrer och noterar att ”i flera muslimska majoritetsländer brändes danska flaggor av uppretade folkmassor” males nämner inte massakern i Nigeria i februari 2006 som tros ha krävt minst 123 människors liv, majoriteten av dem muslimer, på grund av några teckningar i en dansk morgontidning. Terrorattacken den 7 oktober 2023, kriget i Gaza och den uppflammande antisemitismen nämns inte med en stavelse.
I stället är det med ett slags mildögd förtröstan som han stillsamt felciterar en rad ur Kentlåten ”Sverige” (texten går inte ”Sverige, Sverige älskade land” utan ”älskade vän”) och tar ännu en inkännande kebab med en sverigedemokrat i Bjuv. På så vis är boken tyvärr symptomatisk för den konflikträdsla som har präglat den svenska migrationsdebatten i 50 år och som har medfört att de skrämmande auktoritära och etnonationalistiska krafter som en gång sprang runt och spöade ”svartskallar” nu närmar sig regeringsmakten. Det är synd på en bok som i övrigt är rik på lärdomar och insikter.
SAKPROSA
SIMON SORGENFREI
Öppna era hjärtan
Norstedts, 478 s.
Jens Liljestrand är författare, journalist och medarbetare på Expressens kultursida.
