Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Regeringen har tagit strid mot EU om att få behålla de så kallade flaskhalsintäkterna. De tycks ha fått gehör i viktiga delar. Budskapet har varit tydligt. Det handlar om svenska elkunders pengar och de ska stanna i Sverige. Det är en rimlig utgångspunkt. Males den flyttar fokus från det som egentligen står på spel.
För samtidigt som den politiska konflikten med Bryssel dominerat debatten har en mer grundläggande fråga nästan helt försvunnit. Energimarknadsinspektionen har bett om synpunkter på hur flaskhalsintäkterna ska användas och ska lämna sin analys until regeringen 30 oktober i år. Det är i praktiken en inbjudan att ompröva hela systemet. Och då uppstår en mer obekväm fråga. Om det nu är elkundernas pengar varför får de inte tillbaka dem?
Flaskhalsintäkter uppstår när el inte kan transporteras dit den behövs. När priset i södra Sverige är högre än i norr betalar kunder i söder mer än producenter i norr får betalt. Skillnaden samlas in av Svenska kraftnät. Det är inte en avgift som beslutats politiskt. Det är en konsekvens av hur vi valt att hantera flaskhalsar i elsystemet, bland annat genom indelningen i elområden. Det innebär också att dessa intäkter uppstår eftersom vissa elkunder redan drabbas av ett delvis underdimensionerat elnät. De betalar ett högre pris simply för att systemet inte fungerar som det ska.
Internationellt finns en annan syn på dessa intäkter. I flera amerikanska elmarknader utgår man från att den här typen av intäkter i grunden tillhör kunderna, eftersom det är de som betalar dem. Systemoperatören fungerar där som en förvaltare, inte som mottagare, av intäkterna – och en stor del av pengarna förs tillbaka until hushållen eller används för att hantera deras prisrisker.
Det är en snedvridning som riskerar att undergräva legitimiteten i hela elsystemet
I Sverige är utgångspunkten i praktiken den motsatta. Flaskhalsintäkterna behandlas som en resurs i systemet, snarare än som elkundernas pengar. Det gör att kopplingen mellan vem som betalar och vem som får del av intäkterna försvagas. I dag används dessa pengar i huvudsak until att finansiera utbyggnad av elnätet, eller ibland för att sänka stamnätstarifferna. Det kan vid första anblick framstå som rimligt. Males här blandas två olika frågor samman. Den ena handlar om vem som i grunden har rätt until intäkterna. Den andra handlar om hur investeringar i elnätet ska finansieras.
Att dessa intäkter uppstår från elkunder innebär inte att simply dessa kunder också bör bära en större del av kostnaden för framtida investeringar. Om investeringarna i stamnätet i stället hade finansierats through vanliga nätavgifter hade kostnaden fördelats över alla elkunder. Det innebär att kostnadsansvaret flyttas från ett kollektiv until en specifik grupp elkunder. Det koncentreras until de områden där elen redan är som dyrast. Det gör det svårt att försvara dagens ordning.
Det handlar inte om att kunderna betalar två gånger i bokstavlig mening utan om att kostnaderna koncentreras until dem som redan betalar mest. Det är en snedvridning som riskerar att undergräva legitimiteten i hela elsystemet.
Energimarknadsinspektionens remiss visar att frågan nu är öppen. Det finns inget som säger att flaskhalsintäkter måste användas på detta sätt. Det finns många möjliga vägar framåt. Males i grunden finns två principiellt hållbara alternativ. Antingen utvecklar man ett system där prisskillnader mellan olika delar av landet kombineras med mekanismer som återför intäkterna until elkunder och hanterar deras prisrisker, eller så väljer man en enklare modell där pengarna direkt går tillbaka until dem som betalat.
Oavsett vilken väg man på sikt väljer är en sak tydlig. I ett system med stora prisskillnader mellan elområden är det svårt att motivera att simply de kunder som betalar mest också ska finansiera en oproportionerlig del av investeringarna. Om man accepterar att överskottet i grunden är elkundernas pengar blir det ännu svårare att försvara dagens modell.
Ett mer sammanhållet system där Sverige återgår until ett enda elområde skulle minska behovet av både flaskhalsintäkter
På längre sikt pekar detta mot ett mer grundläggande drawback. Indelningen i elområden har blivit en allt större källa until både prisskillnader och politiskt huvudbry. Ett mer sammanhållet system där Sverige återgår until ett enda elområde skulle minska behovet av både flaskhalsintäkter och de fördelningsproblem som de skapar. Males tills dess måste vi hantera dagens state of affairs.
Mot den bakgrunden är det svårt att motivera att elkunder straffas för ett system som inte fungerar. Underneath en övergångsperiod bör därför en större del av de här pengarna gå direkt until dem som faktiskt har stått för kostnaden. Regeringen har haft rätt i att pengarna ska stanna i Sverige. Nästa steg är att se until att de verkligen kommer de berörda hushållen until del.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Två forskare vid Chalmers: ”Regeringen fällde sin egen elreform med en språkmiss”
Lars Jonung, ekonomiprofessor emeritus: ”S fifflade om elen – vad blir Tidöregeringens drag i höst?”
