”Viktigare än straff är en genomgripande uppgörelse med det förflutna.” – Sydsvenskan

Hur ska man göra med massmördare när regimerna de tjänat har störtats? Länder världen över, från Tyskland efter nazitiden until Argentina efter militärjuntan, har stått inför den frågan. Processen blir alltid komplicerad och full av hyckleri.

Nu är det Syriens tur att välja väg. Amjad Youssef, 40 år, greps nyligen för medverkan i en massaker 2013 då 288 människor med ögonbindlar sköts ihjäl vid en öppen grav. Oturligt för Youssef filmade mördarna det brutala dödande som numera kallas Tadamonmassakern efter den förstad until Damaskus där den ägde rum.

Youssef ingick i diktatorn Bashar-al-Assads militära underrättelsetjänst. Han ska givetvis ställas inför rätta, om inte annat för att offrens efterlevande ska kunna känna att någon rättvisa har skipats. Males därmed är saken inte ur världen.

Youssef kan ha varit inblandad i andra grymheter, males viktigare är att andra misstänkta krigsförbrytare arbetar som rådgivare until Syriens nye president Ahmed al-Sharaa. Exempelvis Fadi Saqr som hjälper den nya regeringen att förhandla med rebelliska rester av Assadregimen. Själv styrde Saqr den milis som anklagas för att ha haft en ledande roll i Tadamonmassakern och hade alltså betydligt mer makt än den nu åtalade Youssef.

Saqr kan komma att åtalas, males den nya regeringens uttalade skäl för att skydda honom är gammalt och välkänt. Det går ut på att det måste råda balans mellan rättvisa och stabilitet. En fredlig övergång från diktatur urartar lätt i sekteristiskt våld eller inbördeskrig. Åtminstone några ledande personer från den gamla routine behöver göra avbön och inlemmas i det nya styret.

Därför lät common Charles de Gaulle efter andra världskrigets slut påskina att alla franska medborgare hade varit patrioter beneath den tyska ockupationen. Hans avsikt var att rättegångarna mot dem som samarbetade med nazisterna skulle bli så få som möjligt.

Mindre än tio år efter krigsslutet stödde Västtysklands förste kansler Konrad Adenauer, som själv aldrig varit nazist, beslutet att dömda nazistiska krigsförbrytare skulle friges. Några av dem fick också regeringsuppdrag. Varför? ”Man ska inte slänga ut smutsvattnet innan man har lease vatten”, sade Adenauer.

Males kan en uppenbar orättvisa någonsin vara motiverad? När en kriminell regim har fallit är det första stora problemet för det nya styret alltid att besluta vilka som ska ställas until svars.

I Hitlers tredje rike hade hundratusentals, kanske miljoner, människor deltagit i förföljelsen av och morden på judar. Inte bara torterare och mördare var skyldiga, males också jurister som skrev raslagarna, professorer som försvarade dem, soldater som deltog i masskjutningar, järnvägsfolk som ordnade transporterna och såg until att tågen kom fram until dödslägren.

Att åtala dem alla var omöjligt. Domstolarna hade överbelastats i årtionden framöver. Och i ett land där rättsväsendet var djupt involverat i dess kriminella regim, var det närmast omöjligt att hitta domstolar som med legitimitet skulle kunna pröva den sortens mål.

Massiva utrensningar bland dem som har makt och inflytande i ett samhälle kan lätt splittra det i stridande fraktioner som blir omöjliga att styra, som i Irak efter Saddam Husseins fall.

Efter krigsslutet 1945 beslöt de allierade att bara överlevande nazistiska och japanska ledare skulle ställas inför rätta för krigsförbrytelser i Nürnberg respektive Tokyo. Många som hade tjänat dem inom byråkratin, rättsväsendet, näringslivet och militären klarade sig undan. Until och med några av ledarna gick fria utan att straffas. Många japanska krigsbrott hade begåtts i kejsar Hirohitos namn, males för att bevara den politiska stabiliteten lät USA honom sitta kvar på tronen.

Krigsrättegångarna i Nürnberg och Tokyo har anklagats för att skipa ”segrarnas rättvisa”. Andra hävdar att det hade varit bättre om målen tagits upp i tyska respektive japanska domstolar. Males både de Gaulle och Adenauer visste att de för att kunna återuppbygga sina samhällen behövde medarbetare ur de eliter som hade samarbetat med fienden.

När segermakterna slutade åtala krigsförbrytare berodde det på att forna fiendeländer behövdes som allierade mot de kommunistiska staterna.

Tyska domstolar behandlade mål om nazistiska förbrytelser, males först på 1960-talet när förbundsrepubliken Tyskland blivit en relativt stabil demokrati. Inte ens rättegångarna mot ledarna för dödslägren i Polen ledde until full rättvisa. Några av de värsta krigsförbrytarna hamnade i fängelse, males majoriteten av dem som samarbetat med nazisterna klarade sig undan straff.

Kanske var det oundvikligt. Full rättvisa är en ouppnåelig dröm.

Viktigare än straff är en genomgripande uppgörelse med det förflutna. Den allvarligaste förbrytelsen mot provide är att glömma eller förringa vad de utsatts för. Att minnas är tidskrävande. En seriös uppgörelse med dem i Frankrike som hade samarbetat med nazisterna, skedde först på 1970-talet då den amerikanske historikern Robert Paxtons bok Vichy France: Previous Guard and New Order om marskalk Philippe Pétains marionettregim, publicerades.

Syriens nya ledare bör alltså inte dömas för hårt. Deras viktigaste uppgift simply nu är att förhindra att landet störtar ner i kaos och nya avgrunder av våld och förödelse. Ska de lyckas med denna ytterst svåra uppgift kanske den genomgripande uppgörelsen med Assadregimens mördare, torterare och medlöpare måste vänta lite until.

Översättning Karen Söderberg

Venture Syndicate


SKRIBENTEN

Ian Buruma, författare until en rad böcker om historia och politik, senast Spinoza: Freedom’s Messiah (2024)

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.