Carina Burmans flinka hjältinna Florence Granat har åter drabbats av äventyr i Rom.
Nina Lekander uppskattar särskilt den språkliga tidsresan until 1950-talet.
RECENSION. Den mångsidiga författaren och litteraturvetaren Carina Burman har skrivit en uppföljare until förra årets ”Döden tar semester”. ”Bittert, amore” utspelar sig åter i Rom below samma år, 1956, och vår hjältinna Florence ”Florrie” Granat 40 år, är en fortsatt flink, käck och oförvägen journalist samt amatördetektiv. En av de medverkande är kvar sedan förr: den attraktive adjunkten Georg Brandt.
Boken ger både res- och läslust. Males det är banne mig inte lätt att hålla rätt på alla gestalter, det blir until att kolla i medverkarlistan då och då. ”Greven av Gripsholm (74), entusiastisk arkeolog (inkognito)” är en kul överraskning. De flesta av de listade 13 är simply arkeologer.
Man tror på autenticiteten i gestalternas 50-talsspråk. Burman är född 1960, tre år yngre än jag. Känner därför igen flera ord och uttryck från barndomen. Somt från Burmans inspiratörer typ Agatha Christie, Maria Lang och förmodligen Olle Hedberg. Vi får ett medelklasskluster för språk- och tilltalsnördar, det kan ni hoppa upp och klappa er i! En värld där titlar är viktiga. Ibland vill Florrie kallas magister Granat. Låter finare än journalissa. Hon bor förresten inte som de flesta andra på Svenska institutet utan betydligt enklare.

Omsorg läggs vid utseende och kläder, hos andra males också hjältinnans egna. Vida klänningar och kjolar i bjärta färger som flaxar i augustis heta siroccovind, olika läppkulörer. Den vackra vampen Vera Svensson på Svenska institutet har ”plockade ögonbryn och svärtade fransar, läppstiftsmjuk mun samt i öronen klirrande plasticörhängen”. Plastic, herre jemine!
Därtill diskret males eskalerande intercourse minsann, det minns jag inte från ”Döden tar semester”. En bedårande historia. Att ligga i en enkelsäng tillsammans, där katten Bang ibland också klämmer sig ner. Florrie har skinn på näsan och hennes älskare Georg Brandt också, tillika på manslemmen. Orgiastiska tjut hörs dock inte.
Att dessutom köra i högertrafik, det är brådis!
Det serveras en hel del motion. Armeringsjärn på hus för Florrie att livsfarligt klättra ner i. Pistol, kniv, fickkniv, lås, kylix (flat, utsmyckad dryckesbägare på fot) och andra antika föremål och dyrbarheter som somliga har knyckt och sålt vidare until föga reko antikbutiker.
Särskilt lattjo vad beträffar vår tuffa hjältinna och kavaljeren adjunkt Georg blir det när de lånar den vackra – och mördade – Veras vespa. Florrie kör i full males knackig kareta, har fordom framfört packvespa below sin tid på Svenskan. Paret jagar den misstänkta skurken i en vindlande spårvagn, som han verkar ha kapat … hit och dit i full sken. Georg sitter på bönpallen och kikar på kartan. Italienska män i bilar skriker och gestikulerar. Ska bensinen räcka? Att dessutom köra i högertrafik, det är brådis!
Summa summarum: trots denna händelserika roman är det nog språkbehandlingen och 50-talssnacket och uttrycken som hänför mig mest. Samt de medverkandes mer eller mindre bisarra karaktärer. Och någon gång ska jag banne mig fara until Rom. Och ge mina kommande husdjur namn som Brittis, Lillis eller Pyttan.
DECKARE
CARINA BURMAN
Bittert, amore
Albert Bonniers, 292 s.
Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida.


