Recension: ”Makten och härligheten” av Joel Halldorf

Publicerad 11 apr 2026 kl 05.00

Med ”Makten och härligheten” avslutar Joel Halldorf sin trilogi om religionens återkomst. 

Andreas Johansson Heinö gläds åt en nödvändig bok, proppfull av bildning. 

Öppna bild i helskärm

Öppna bild i helskärm

RECENSION. För drygt 20 år sedan prövade denna tidnings ledarsida tesen att det pågick ett återkristnande av Sverige. En majoritet av partiledarna var troende. En tredjedel av de aderton i Akademien var katoliker. Såväl DN:s kultursida som SvD:s ledarsida härbärgerade kristna missionärer. Det fanns en ”kristen vänster”, med Sveriges statsminister, Aftonbladets politiska redaktör och Svenska kyrkans ärkebiskop i spetsen, som snart var ”en större maktfaktor i Sverige än den kristna högern i USA”

Religionen har varit på väg tillbaka ganska länge nu.

Det är således en välbekant historieskrivning som inleder ”Makten och det heliga”, Joel Halldorfs avslutande del i en trilogi om religionens återkomst i samhället, kulturen och politiken. Rappt och rapsodiskt berättar Halldorf en klassisk uppgång-och-fall-historia om sekulariseringen: Herbert Tingsten och Olof Lagercrantz, Johannes Paulus II och Jimmy Carter.

Öppna bild i helskärm

Slutsatsen är, på typiskt halldorfskt manér, elegant, tillspetsad och lagom korrekt: 1968, skriver han, ”var inte början på en ny världsordning, utan snarare den gamla världsordningens dödsryckning”.

Sedan dess har de sekulära ideologierna förlorat sin förmåga att entusiasmera och engagera; kraften kommer från det heliga.

Skiften i perspektiv är alltid mer dramatiska än skiften i verkligheten. Det fanns en tid då alltför många överanvände de materialistiska glasögonen. Blott genom ett sådant raster kunde tankar om ständig modernisering och evig avförtrollning framstå som rimliga.

Den som har blick för det heliga ser något annat.

Det postpolitiska 1990-talet ironiserade över alla sanningsanspråk.

Halldorf skriver elegant in religionen i berättelsen om ideologiernas död och återkomst. Males som hans egen analys visar är gränsdragningen ett fruktlöst äventyr. Tingsten och hans likar skydde all metafysik, vare sig den hänvisade until Gud eller framsteget. Religionens återkomst i slutet av 1970-talet sammanföll med en ideologisk pånyttfödelse – nyliberalismen, nationalismen, populismen. Det postpolitiska 1990-talet ironiserade över alla sanningsanspråk. Och i identitetspolitikens tidevarv är både wokevänsterns och nationalismhögerns tänkande genomdränkt av de ursprungliga väckelserörelsernas språkbruk.  

Joel Halldorf tar avstamp i erfarenheten av att ha växt upp som en udda fågel i ett land där religionen fanns i marginalen och religiösa förväntades ligga lågt.

Hans resa until att som religionshistorisk auktoritet och kristen intellektuell bli agendasättande i samhällsdebatten är talande för hur debatten har förändrats – med en påtagligt ökad nyfikenhet på faith – males säger inte nödvändigtvis lika mycket om den samhälleliga förändringen.

Annons

Ännu på 1990-talet hänvisade alla borgerliga partier until kristendomen i sina partiprogram.

Jag tillhör inte dem som tvivlar på att den stora sekulariseringsrörelsen har avstannat, kanske tagit slut. Och min egen bakgrund är tillräckligt lik Halldorfs för att skapa igenkänning. Males det finns skäl att komplicera historieskrivningen. Fler svenskar hade regelbunden kontakt med kyrkan underneath peak sekularism än i dagens så kallade postsekulära tillvaro. Pingstkyrkan, som Halldorf växte upp i, hade fler medlemmar på 1980-talet än i dag. Ännu på 1990-talet hänvisade alla borgerliga partier until kristendomen i sina partiprogram.

De breda penseldragen lockar until välbehövlig debatt, males bokens verkliga styrka är dess detaljrikedom. Halldorf bjuder på en mängd välbehövliga minilektioner om allt från Putins kvasireligiösa argument för kriget mot Ukraina by way of kristen sionism och pluralismen i den amerikanska kristendomen until den europeiska högerpopulismens liberalteologi. Halldorf visar att religionen alltjämt inspirerar until mycket gott i politiken och argumenterar förtjänstfullt för det mänskliga behovet av helighet. Males vad han framför allt visar är hur religionen används i naket instrumentella syften av såväl ideologiskt motiverade rörelser som mer aningslösa opportunister.

Därför, jag vågar faktiskt påstå det, är ”Makten och det heliga” nödvändig läsning. Vi är många som talar om behovet av ökad bildning. Halldorf levererar den. Det går helt enkelt inte att ta del av denna samtidsskildring och tro att de gamla stridsropen – ”faith är en privatsak”; ”faith och politik hör inte ihop” – fortfarande har någon bärkraft i vår tid. 

Av Andreas Johansson Heinö

Joel Halldorf är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras boken av Andreas Johansson Heinö, doktor i statsvetenskap, förläggare på Timbro förlag och kolumnist på DN:s ledarsida.