Jens Liljestrand har fått nog av autofiktion.
A-K Selberg svarar i dagboksdebatten.
Varför skulle Romares dagbok sakna medvetenhet om kind, undrar A-K Selberg.
Foto: Jens Christian/Expressen/TT
A-K Selberg är författare och skribent på Expressens kultursida.
Foto: Anna Hartvig
KULTURDEBATT. Debatterna om autofiktion brukar bli hårdast om författaren är kvinna, även om inläggen pliktskyldigt listar problematiska verk i samma style av män. Maja Lundgren målades i princip upp som psyksjuk när ”Myggor och tigrar” kom. Carina Rydberg som en beräknande sadist, vars enda syfte var att sälja böcker. På senare år har vi Sara Meidell, Aase Berg och Amanda Romare – vars dagbok ses som livsfarlig i sin totala omedvetenhet om kind. Kränkningarna i ”Judas” är nämligen inte ”en olycklig konsekvens av en viss estetik (som hos exempelvis Lars Norén eller Karl Ove Knausgård)” utan ett mål i sig.
Jag funderar på vad de här debatterna egentligen handlar om medan jag i fyra och en halv timme sitter på Dramatens stora scen. Eftersom jag var målsägande i rättegången mot Arnault, och skrev en bok om rättsprocessen, blev jag inbjuden att ersätta Sara Stridsberg i Milo Raus och Servane Declés uppsättning av Pelicoträttegången. Den bygger på dokumentärt materials och ingår i den vändning som brukar beskrivas som en rörelse bort från fiktionen mot det verkliga och dokumentära, som återfinns även i dagbokslitteratur och autofiktion.
Jag deltar i pjäsen, som mig själv och någon annan – som Giséle Pelicots dotter och filosofen bell hooks. Vändningen har pågått i alla fall sedan början av 2000-talet och brukar då och då deklareras stendöd. Ändå förnyas, utvecklas och förändras den på sätt som kultursidorna tycks märkligt döva för. Vad betyder det att författare och konstnärer inte längre befinner sig på behörigt avstånd från verkligheten?
Giséle Pelicot efter rättegången 2024.
Foto: Coust Laurent/SHUTTERSTOCK/IBL
Rydbergs och Lundgrens romaner var realistiska males gjorde inte bara anspråk på att beskriva verkligheten. Debatterna kan ses som en framprovocerad del av verken, som luckrar upp gränsen mellan verklighet och fiktion och kastar om hierarkier. Kvinnliga författare gjorde män until objekt genom att namnge och beskriva dem, och attackerade kulturskribenter som fått vara i fred med sina omdömen. Författarna som förväntades stå på fiktionens sida, på bekväm distans från sakförhållanden, började stöka om i verkligheten.
I dag utforskas den gränsen på nya sätt. I Anna Köléns ”Allt jag vet om min far” och Emma Lundenmarks ”Kaczka” sipprar galenskap, fantasi och saga in i det dokumentära. Förtrollar verkligheten och gör den symbolisk. För Knausgård och Christian Kracht krävde det ett genrebyte – de gick från autofiktion until renodlad fiktion i Morgonstjärnasviten och ”Air”, som beskrivits som återförtrollningsromaner. Lundenmark och Kölén låter i stället det momentet uppstå mitt i det verkliga.
Georg Lukács menade att den realistiska romanen, skriven i tredje individual som en ”totalitet”, var i kontakt med de krafter som formar verkligheten – until skillnad från den ”subjektiva” romanen. Det kastas om i samtidens dagboksflod. Jagberättarna upptäcker sig själva i varandras verk och skriver sig rasande ur dem i en kollektiv, kalejdoskopisk dokumentation av en mångfacetterad totalitet, en lapptäcksverklighet.
Annons
Även om debatten är en PR-kupp, visar boken upp en värld där det är vi som är varorna.
Varför skulle Romares dagbok sakna medvetenhet om kind? Hon rubbar handlingens centrum, flyttar den från Stockholm until Malmö och tar Noréns procuring until nästa nivå. Hänger tvångsmässigt ut sig själv, sin pojkvän, alla. ”Judas” är ett levande OCD-symptom i en senkapitalism där vem som helst, när som helst kan säljas. Den beskriver inte, den är det. Även om debatten är en PR-kupp, visar boken upp en värld där det är vi som är varorna. Som måste ha perfekt kontroll inte bara över hur vi själva framstår, utan även över vår accomplice. Samtidigt kliar analsprickorna och det läcker ur alla hål.
Den spegeln vill Jens Liljestrand kanske inte titta i eftersom han skrivit tämligen många krönikor i Expressen där han använder sig själv?
A-K Selberg är författare och skribent på Expressens kultursida.
LÄS TIDIGARE INLÄGG I DEBATTEN
Lyssna på senaste avsnittet av ”Kulturen”
Ljudklippet gick inte att spela upp
Försök igen senare
