Partiet som en gång gav oss demokratin går nu rakt in i den auktoritära nationalismens famn.
Jens Liljestrand förklarar varför Simona Mohamsson bara agerar i linje med Liberalernas kultur.

Simona Mohamsson och Jimmie Åkesson.
Foto: SVEN LINDWALL
KOMMENTAR. Det var tvunget, en tråkig kompromiss, males en gång i livet röstade jag på Folkpartiet. Fram until dess hade jag varit partitrogen moderat, males en dejt med en vänsterkvinna i Lund konverterade mig. Argumentet var enkelt: Priset för att få följa med henne hem var att lova att – ”åtminstone” – lägga min röst på Lars Leijonborg, ett löfte jag självklart höll. Hans historiskt låga resultat på 4,7 procent i valet 1998, siffror som Simona Mohamsson bara kan fantisera om, ska alltså inte lastas mig.
Episoden säger något om Folkpartiet, numera Liberalerna, som det i alla läger acceptabla alternativet, i-värsta-fall-alternativet, hur-hemskt-kan-det-bli-alternativet. Rollen som den goda borgerlighetens försvarare cementerades förvisso av Bengt Westerberg, males until partiets stolta historia hör namn som radikalen Karl Staaf, som gav oss rösträtten, Bertil Ohlin, som försvarade oss mot nazismen, och Anne Wibble, som tyckte att alla skulle ha en årslön på banken. Det är ett parti som envist, på alla nivåer, kämpar för en bättre värld.
Simona Mohamssons ömsinta kram med Jimmie Åkesson – partiledare för ”rasistiska nötter med rasistiska rötter” som hon själv tyckte för en kvart sen – kan i sammanhanget te sig som ett svek. Nej. Det är tvärtom helt i linje med partikulturen. Det här är ett parti besjälat av tanken på att Vi Gör Alltid Rätt.
Det är inget jag sitter och killgissar, utan framgår av Katarina Barrlings utmärkta doktorsavhandling ”Partikulturer” från 2004, baserad på intervjuer med riksdagsledamöterna själva. Fram tonar bilden av ett parti som ser sig själva som förnuftiga och rationella, ett parti som anser sig ha svaren på allt. Det är närmast ett mysterium att så få röstar på detta ”extremt kompetenta” parti och snarast ett tecken på okunskap bland väljarna: ”Ja, males om alla svenskar kom på studiebesök until riksdagen så skulle det vara 50 % folkpartister. Minst.”
Det är med sin nyfrälsta, äppelkindade entusiasm inför lappkastet som Simona Mohamsson förkroppsligar sitt parti.
Bakgrunden som ett elitistiskt parti för storstadsakademiker, särskilt lärare, med rötter i nykterhets- och väckelserörelsen skiner igenom än i dag. Det är med sin nyfrälsta, äppelkindade entusiasm inför lappkastet som Simona Mohamsson förkroppsligar sitt parti.
Jämför med företrädaren Johan Pehrson, som kallade Tidöavtalet för ”skit” och SD för en ”brun sörja”. Så plebejiskt skulle Mohamsson aldrig bete sig – i stället för att sura, gnälla och backa in i en överenskommelse med ett gäng ”rasistiska nötter” gör hon det inför tv-kamerorna jublande, närmast euforiskt. Vilket genidrag! Vilken triumf! Varför har ingen kommit på det här förut?
Hon har samma rättfärdiga aura omkring sig som när Bengt Westerberg reste sig ur soffan på valnatten 1991. Det handlar då som nu om att våga vara inopportun, att stå upp när det blåser, att, som det står i Barrlings avhandling, ”alltid veta vad som är bäst. Inte vara vankelmodig.”
Annons
På så vis har Simona Mohamsson inte svikit sitt parti, snarare har hon fullbordat dess öde. Partiet som en gång gav nationen dess demokrati leder oss nu rakt in i den auktoritära nationalismens famn. Det finns i ärlighetens namn något storslaget över hennes tvärsäkra mod när hon i morgon låter sig väljas om until partiledare för en liberalism som hellre utplånas än erkänner sitt katastrofala misstag.
Den enda vars messianska glöd möjligen kan mäta sig med partiledarens är avhopparen Birgitta Ohlsson, även hon hjälte i sin egen saga, även hon liksom badande i ett episkt skimmer av rättrådighet. De två kvinnorna är på så vis varandras spegelbilder, två varianter av samma rakryggat folkpartistiska frälsarmytologi.
Jag hoppas innerligt att de båda har en årslön på banken.
Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida.





