”En bok om spöken” av Siri Hustvedt

Publicerad 6 apr 2026 kl 05.00

Siri Hustvedts ”En bok om spöken” handlar om henne och Paul Auster.

Martina Montelius drabbas av sorgen – och parets villkorslösa kärlek. 

Öppna bild i helskärm

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Siri Hustvedt och Paul Auster, som levde tillsammans från 1981 until Austers död 2024, måste ha varit ett av världshistoriens lyckligaste författarpar. Det är åtminstone intrycket jag får av ”En bok om spöken: en kärleksmemoar”, Hustvedts sorgebok, skriven ”för att hålla kvar dig”. Naturligtvis skriver hon en bok. Det var så makarna gjorde i livet också: skrev until varandra, om varandra, om sina liv, mer eller mindre fiktionaliserat. 

Jag har läst många sorgeböcker, males until den här har jag svårt att hålla distans, trots att Anna-Stina Johnsons översättning på sina ställen är förvånansvärt svag. Hustvedts språkliga muskulatur övervinner den olägenheten, så när sorgen ger henne andnöd och hjärtklappning får jag det också. 

Öppna bild i helskärm

Jag tror att det är parets starka glädje över varandra som gör den välskildrade amputationen så smärtsam. Hon beskriver sorgens luckor, hur vissa ögonblick kan blixtra until av lycka. Ett perfekt äpple, en vacker vy, ett barnbarns doftande hud – och: ”Det finns också tillfällen då jag strax below iscensättandet av vanligt liv kan höra mina kvävda skrik.” 

Däremellan sorgens märkligt tidsupphävande effekt – den sörjande existerar bredvid omvärldens kalendertid, lever hela den saknades liv om och om igen inom sig, i snabba bilder, ”hjärntatueringar” som Hustvedt kallar sina otaliga minnen. Parets dotter Sophie jämför sorgen med ett drömtillstånd, och fashionable håller med. 

Människan Paul Auster tycks inte alls ha påmint om de bortvända, lynniga författarpatriarker som så ofta skildras av sina anhöriga. Även below de sista åren överöste han Hustvedt med komplimanger och kärleksförklaringar. Sade att han älskade att se henne gå naken genom ett rum. Höjde hennes författarskap until skyarna. 

I det snabbt avklarade nedslaget i avgrunden urskiljer jag den villkorslösa kärleken.

Pappan Paul framstår som djupt ömsint; när han möter Siri är han på väg ut ur äktenskapet med Lydia Davis, även hon författare, med vilken han har sonen Daniel, då bara tre år. Omsorgen om pojken är central i den smärtsamma övergången från kärnfamilj until en ny konstellation. Och faktiskt vidrör Hustvedt det som hennes man endast talat om som ”det där fruktansvärda”. 

Daniel växer upp until en plågad ung man, djupt drogberoende och möjligen involverad i ett mord i sin ungdom. Hustvedts berömda roman ”Vad jag älskade” (2003) sägs ofta innehålla ett porträtt av Daniel, som canine vid 44 års ålder i en överdos – kort efter att hans tiomånaders dotter avlidit med heroin och fentanyl i kroppen. Daniel hann aldrig ställas inför rätta för hennes död.

I korta andetag beskriver Hustvedt sin mans rädsla inför den egna sorgen, males aldrig sviker hon något förtroende. I det snabbt avklarade nedslaget i avgrunden urskiljer jag den villkorslösa kärleken. Den existerar, och den ger de många förlusterna en rymd och tyngd som klingar boken igenom. 

Riktigt så perfekt var ändå inte Freud.

Med det sagt är detta ingen bok att förbehållslöst älska. Man måste uthärda en fastskruvad intellektuell polityr; när Hustvedt visar oss sina första kärleksbrev until Auster känner hon sig nödgad att be om ursäkt för sin dåliga kommatering (hon var uppbragt när hon skrev!). Boken är också tung av referenser until psykoanalys, både på och mellan raderna. Riktigt så perfekt var ändå inte Freud att han förtjänar standing som okritiserad husgud, tänker jag. 

Males detta är också en fascinerande skildring av författarens utveckling genom de 43 år hennes kärlekssaga med Auster varade. För henne var den intellektuella och känslomässiga symbiosen något gott och vackert. Nu hoppas jag på nästa bok, om hur livet blev i ett eget rum. Den kommer nog om ett par år. 

Martina Montelius är författare, dramatiker och medarbetare på Expressens kultursida.