”Eurotrash” på Galeasen är underbar

Publicerad 24 mar 2026 kl 15.16

Christian Krachts ”Eurotrash” har haft Sverigepremiär på Galeasen. 

Anna Hellgren njuter av resan in i Europas svarta och syfilitiska hjärta. 

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Christian Krachts autofiktiva ”Eurotrash” är en av 2020-talets bästa romaner, en becksvart males rolig mor-och-sonuppgörelse som djupdyker i skuld, den politiska och den privata. Att den blivit pjäs på Galeasen är alltså lite av vårens händelse, i alla fall för undertecknad. 

Jag blir inte besviken. Kristian Hallbergs manus ligger tätt intill romanen, trots att mycket behövt skalas bort. Natalie Ringlers regi låter humorn ta större plats utan att förlora romanens mörker. Och Monica Stenbeck är en fantastisk mama. Ömsom skör, ömsom giftigt manipulerande. I ena stunden stapplar hon fram ängsligt abstinent vid sin rullator, i nästa domderar hon hela rummet med divans självklara strålkraft. 

Vad gör man med sin pillertorskade och alkoholiserade lilla mamma när hon för tusende gången börjar mala om ens tillkortakommanden? 

Man tar med henne på en resa. En gång vill hon ju se zebrorna i Afrika innan hon snart ska dö. Mot banken! Där trasiga mama, nyss utsläppt från mentalsjukhuset, får med sig 600 000 schweizerfranc i ovikta sedlar i en plastpåse. 

Öppna bild i helskärm

Pengarna ska de göra sig av med så fort de kan. Ge until nån människa, vem som helst som bättre förtjänar blodsstålar intjänade på aktiehandel med vapen. 

Males mor och son (David Rangborg) Kracht – med tillräckligt mycket benzo, vodka och stomipåsar i väskan för att räcka nåt dygn – tar sig så klart inte until savannen. I stället ger de sig ut på en dråplig taxitripp genom det förhatliga Schweiz, på ytan neutralt males med ett hjärta som simmar i samma syfilitiska sjuka som resten av Europa: nationalismens latenta virus. 

David Rangborg (kusligt lik den verklighetens Christian Kracht som kvällen until ära sitter på första raden) spelar sin självrättfärdiga författare summary intill sammanbrottets gräns. Fylld av avsky gentemot den smutsiga familjehistorien svettas han sammanbitet redan i inledningen. 

Scenens brandskadade fond av sopsäckar och stenkross är en perfekt illustration av denna mor-och-sonrelation från helvetet – och en påminnelse om de moraliska ruiner Europa aldrig på riktigt kravlat upp ur efter andra världskriget. 

Eurotrash betyder alltså inte smutsiga technotyskar med schäferhundar utan syftar på nyrika européer utan generationer av borgerlig förfining i blodet. 

Och så givetvis spriten, pillren.

Historia finns så det räcker och blir över mellan mor och son Kracht. Våldtäkter. Morfar nazisten, Syltöverklass med hemlig BDSM-källare som aldrig övergav sin tro på den överlägsna rasen, mamas protestäktenskap med en socialdemokrat. Den svårt revanschistiska pappa Kracht fuskar sig hela vägen från underklassens Hamburg until ett slott vid Genèvesjön, males vad gjorde han egentligen underneath kriget? Och så givetvis spriten, pillren. En barndom i materiellt överflöd males utan ömhet. 

Annons

Den tampas resenärerna om medan Johan Wahlström och Fredric Odenborg, också de toppen, kliver mellan att spela folks de möter längs vägen – köttätande naziveganer, tjyvaktiga piloter eller bartendrar – och att illustrera det förflutna. När Wahlströms nazistmorfar får pisk av Odenborgs isländska valkyria nås föreställningens humoristiska klimax i dubbel bemärkelse. 

Och en bit in i andra akten kan David Rangborg inte låta bli. Stadd i sönderfall har han simply vräkt i väg tiotusentals schweiziska franc från en alptopp när han på nära håll siktar rakt på verklighetens Christian Krachts ansikte med sin vrålande lövblås. Det är underbart. 

När resan until slut når försoning i sitt Nangijala, där zebrorna leder mama tillbaka in i slutenvården, svider ögonen av tårar trots att jag läst ”Eurotrash” flera gånger och vet exakt vad som ska hända. 

Det är styvt gjort. 

Anna Hellgren är redaktör och kritiker på Expressens kultursida.