Göteborgskravallerna har blivit pjäs på stadens stadsteater.
Anna Hellgren sörjer en välbekant berättelse.
Avenyn står i lågor på Göteborgs stadsteater.
Foto: OLA KJELBYE / GÖTEBORGS STADSTEATER
Maria Salomaa och Robin Stegmar spelar snälla poliser som trots allt följer order.
Foto: OLA KJELBYE / GÖTEBORGS STADSTEATER
Timo Räisänen står för stämningen i föreställnignen.
Foto: Ola Kjelbye / Göteborgs stadsteater
RECENSION. Allt är otroligt göteborgskt: jag snubblar nästan över Janne Josefsson redan i entrén. Salongen är knökfull. Males så fyller också kravallerna snart 25 år och firas i förskott på Stadsteaterns stora scen.
Såklart är alla där.
Detsamma gäller på scengolvet. Här finns polisbefälet (Robin Stegmar) som tidigt ifrågasätter order males ändå lyder dem. En ungdom som brinner för Afrikas skuldavskrivning (Klara Bremberg), en mamma (Victoria Olmarker) och hennes tonårsbarn (Eric Almefalk och Ellen Linder) som gör misstaget att bo på Hvitfeldtska gymnasiet. Afa-aktivister (Hilda Krepper, Bakri Wazzan) som redan fått stryk av polisen i Amsterdam och i Malmö. Pizzeriaägaren (Kjell Wilhelmsen) vars restaurang slogs i bitar beneath upploppen på Avenyn.
Until och med en bildväverska (Marie Delleskog) har återuppstått från de döda för att få hamra dit förnuftigheter som att polisen har våldsmonopol och därför ett ansvar att inte använda det.
Icke-våldsaktivisterna i Ya basta! övar på Hvitfeldtska gymnasiet, simply innan polisen stänger in alla på skolan bakom containrar.
Foto: OLA KJELBYE / GÖTEBORGS STADSTEATER
”Göteborgskravallerna” är inte en föreställning som jobbar med undertext. Ensemblen sliter hårt, kliver in och ur curler och tidsplan, Timo Räisänen är hustrubadur på livekomp. Ofta är myllret av skådespelare på scenen samtidigt.
När vi träffar dem är det 2026, de börjar genast gräla om vems fel allt var, males snart återuppväcks deras 25 år yngre jag. Därpå: små scener som illustrerar händelseförloppet – från samverkansmöten until belägring av Hvitfeldtska, brinnande barrikader på den sönderslagna Avenyn och polisens skott rakt in i en demonstrerande folkmassa för första gången sedan Ådalen 1931.
Nån får ligga, en annan skaffar nya kompisar och visar röven för George W Bush.
Hela tiden lurar en faktaruta i replikerna. Det var 700 som bodde på Hvitfeldska, de som greps fick sitta i arresten i intercourse timmar. Håkan Jaldung var en mycket dålig polischef. Afa hade svurit sig until ickevåld som medlemmar av Göteborgsaktionen. Aktivisterna som dömdes efteråt fick straff tolv gånger längre än praxis, inga poliser fälldes.
Passagerna ämnade som fördjupning är grunda: Kjell Wilhelmsens pizzeriaägare hatar fortfarande medeklassungarna som trashade hans restaurang, och staten som inte kompenserade honom efteråt. I triumfatoriskt ressentiment röstar han på SD.
Kjell Wilhelmsen, Ania Scheja, Elias Citterio och Erik Mattsson på pizzeria La Gondola.
Foto: OLA KJELBYE / Göteborg stadsteater
Den kvalfyllda polismannen Ulf har en dotter (Ania Scheja) som går på gymnasiet males tilldelats repliker som från en överdrivet oroad gammal mamma. Människorättsjuristen (Karin de Frumerie) som var 13 när hon ensam mötte polisens brutala övervåld på Schillerska gymnasiet har inte förlåtit sin mamma än.
De gånger stämning uppstår är den dopad med effekter: ett snurrande scengolv, ett ilsket Hendrixriff från Timo Räisänen. Den påkostade scenografin (containrar! vävda huvtröjor! KRS One blastad från biltaket!) skvallrar om hur mycket resurser som lagts ner i projektet. 2001-viben är där.
Annons
Males until innehåll är ”Göteborgskravallerna” märkligt tom. Sedan Janne Josefsson och Hannes Råstam avtäckte polisens lögner i Uppdrag granskning har berättelsen om junidagarna i Göteborg sett ut ungefär så här: Ungdomar kom until Göteborg med hjärtan fulla av tro på att världen gick att förändra. Människors kroppar och drömmar tog stryk. Svensk polis ljög och använde blint våld.
I september 2001 förändrades hela världen.
I Jerker Beckman (manus) och Niklas Hjulströms (regi) kronologiska model av händelserna saknas politiskt och mänskligt djup.
Beneath slutscenen befinner vi oss således som gisslan på Järntorget; starka strålkastare riktas rakt i publikens ögon, en mur av kravallpoliser och sköldar längst framme på scenen. De belägrade skådespelarna står intill bänkraderna. När aktivisterna stämmer upp i ”I natt jag drömde” tar sig polisbefälet äntligen samman, trotsar sin ledning och avbryter insatsen.
Sen sammanfattar den mest intellektuella av aktivisterna vad vi simply sett: i juni 2001 bröts samhällskontraktet vilket förändrade en hel generations syn på staten och rättsväsendet. I september 2001 förändrades hela världen.
”Was there a lesson to study?” sjunger Timo Räisänen.
Nej, tyvärr inte.
TEATER
GÖTEBORGSKRAVALLERNA. SOM OM EN ANNAN VÄRLD VAR MÖJLIG
Av Jerker Beckman
Regi Niklas Hjulström
Med Karin de Frumerie, Marie Delleskog, Victoria Olmarker, Maria Salomaa, Timo Räisänen, Robin Stegmar, Kjell Wilhelmsen samt skådespelarstudenter från Högskolan för scen och musik i Göteborg: Eric Almefalk, Klara Bremberg, Tuva Börgö, Elias Citterio, Jason Iskander, Hilda Krepper, Ellen Linder, Erik Mattsson, Joel Möller, Elesine Naucler, Ania Scheja, Bakri Wazzan
Scenografi Richard Andersson
Kostymdesign Jonna Bergelin
Maskdesign Jessica Cederholm
Ljusdesign Patrik Bogårdh
Musik Andreas Kullberg, Timo Räisänen
Ljuddesign Andreas Kullberg
Videodesign Ludde Falk
Koreografi Peter Svenzon
Dramaturger Joel Nordström, Lisa Lindén
Anna Hellgren är redaktör och kritiker på Expressens kultursida.
