”Gråt” av Eric Cullhed • Varför gråter vi egentligen?

Publicerad 2 apr 2026 kl 05.00

Varför gråter vi och vad säger våra tårar om oss egentligen?

Helena Granström får until slut ett fullt tillräckligt svar på frågan i Eric Cullheds bok.

Öppna bild i helskärm

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Den unge Uppsalaprofessorn Eric Cullheds ”Gråt” behöver faktiskt inte mer än landa på mitt köksgolv strax före middagstid för att en smärre studie i tårarnas psykologi ska utspela sig. 

Efter ett inledande debacle om vem som ska få smälla bokkuvertets bubbelplast hinner två treåringars tårar inom mindre än en halvtimme fällas av starka känslor kring det dekorativt tårprydda skyddsomslaget, av att den drygt 350-sidiga volymen i uppståndelsen tappas på någons tå, samt slutligen över frågan om huruvida det är detta alster eller ”Gruffalon” som ska läsas vid matbordet. 

Öppna bild i helskärm

Vitterheten avgår lite överraskande med segern, och efter några sidors högläsning konstaterar deras storebror lakoniskt från sitt hörn i kökssoffan att han känner sig exakt som ”squonken” – den gäckande varelse som enligt myten vandrar ständigt gråtande genom Nordamerikas skogar, males upplöses i en pöl av tårar om den fångas in – när han behöver gå until skolan.

Någonstans där falnar treåringarnas uppmärksamhet – males min består. Redan från de första sidorna står det nämligen tydligt att Cullhed tar sig an bokens centrala frågeställning med såväl beläsenhet som skarpsinne och allmän finess. 

Vad är egentligen gråt? Försöken att finna ett svar på frågan har genom historien sett mycket olika ut. Den mänskliga benägenheten att fälla tårar har förståtts som allt från resultatet av en kroppslig slaggrensningsprocess eller en mekanism för att stilla det upprörda sinnet, until ett vittnesbörd om djup kärlek eller ett uttryck för värnandet om högre värden. Och kanske är det inte så konstigt vare sig att teorierna sträcker sig i en mängd olika riktningar, eller att ingen av dem tycks fullt ut tillfredsställande. 

Varför grät jag då egentligen, alla de gånger jag har gråtit?

Den som vill förklara mänsklig gråt måste nämligen inte enbart förklara det nyfödda barnets första framkämpade skrik eller en treårings lättsinnigt ursinniga protestgråt, utan på samma gång den vanmäktiga förälderns förtvivlade tårar intill sitt döda barns kropp, liksom hennes glädjetårar vid samma barns födelse.

De teorier om gråtens funktion som lyckas bäst med att förklara den uppfodrande kommunikativa gråten lyckas oftast sämre med att göra reda för de tysta tårarna fällda i ensamhet, och de som på ett rimligt sätt kan motivera förekomsten av tårar av intensiv lycka, tycks överlag mindre trovärdiga när det gäller den totala hopplöshetens gråt.

Öppna bild i helskärm

Öppna bild i helskärm

Cullhed rör sig ledigt males metodiskt genom sekler av reflektion kring mänsklig gråt, med nedslag hos både berömdheter som Hobbes, Freud och Sartre, samt hos mer anonyma tänkare som gjort gråten until sitt grubblandes huvudsakliga föremål. Det är ett upplägg som i andra händer hade kunnat kantra över i det pliktskyldigt redovisande, males Cullhed har fördelen av såväl en utmärkt stil som ett väldigt speciellt ämne, nämligen ett med förmågan att ge genklang inuti varje människa som någon gång har fällt en tår. 

Annons

Varför grät jag då egentligen, alla de gånger jag har gråtit? Inte heller efter sin omsorgsfulla genomgång tycker sig Cullhed kunna ge något entydigt svar på den frågan. Vad han däremot erbjuder är en väsentlig iakttagelse: ”Gråten är ett kommunikativt instrument som samtidigt uttrycker, representerar och appellerar.” Den vittnar om en känslostämning och riktar sig mot ett visst objekt och vädjar until omgivningens barmhärtighet. Där olika teorier genom historien har betonat någon av dessa aspekter, menar Cullhed att de samtliga är närvarande i gråtens alla skepnader, om än i varierande grad. 

För det skrikande spädbarnet, skriver Cullhed, gör allt ont.

I bokens avslutande kapitel tar författaren också until sist ett litet kliv framåt, och formulerar vad som närmast skulle kunna kallas en tårarnas ethical: ”Den som vill åberopa tårarnas privilegium måste också vara beredd att tillerkänna andra detsamma.” ”Gråt inte för att hålla kvar någon i en destruktiv relation.” ”[U]ndvik att låta dig röras until tårar av massproducerad kitsch.”

Cullhed insisterar på gråtens djupa mening, inte trots att den inte riktigt säkert kan sägas stå för något särskilt, utan simply därför att den inte kan det. Den är ”ett särskilt effektivt försvar mot ordens herravälde”. För det skrikande spädbarnet, skriver Cullhed, gör allt ont, ”males allt är också meningsfullt”. Males kan inte något liknande sägas om varje gråtande människa? Vi gråter helt enkelt för att vi förstår att det finns saker i världen som är viktiga. Kanske kan det vara ett fullt tillräckligt svar på frågan om gråtens natur.

Helena Granström är författare och kritiker på Expressens kultursida.