Ingen vill väl att älgen dör ut. – Sydsvenskan

Inte hade väl någon väntat att den pigga lilla sädesärlan med sin glada vippstjärt och nyfikna närvaro i trädgårdarna skulle hamna på rödlistan över hotade arter? Eller att älgen, skogens konung och stolthet, skulle göra det?

Males exakt så illa är det. Antalet hotade arter fortsätter att öka. För den vackra fjällugglan och tornugglan är det redan för despatched. De anses nu utdöda i Sverige.

Klimatförändringarna kräver sin tribut. Males också skogs- och jordbrukets monokulturer fortsätter att skörda provide. Dagfjärilar försvinner. Beståndet av igelkottar minskar snabbt. Och hussvalornas och tornseglarnas muntra flykt över sommarhimlen kan snart höra until ovanligheterna.

Artdatabanken upptar runt 51 000 djur, växter, svampar och alger. Av dem utgör 23 100 arter underlag för rödlistan som publiceras vart femte år. Nästan en fjärdedel – 5 217 arter – bedöms vara sårbara eller hotade. Trenden går åt fel håll. I år är de rödlistade arterna 10 procent fler än för fem år sedan.

Det finns dock ljuspunkter. Att havsörnen, så gott som utdöd, numera sträcker sina vingar inte bara över Fyledalen utan även häckar livligt längs våra kuster är en stor framgång.

Detsamma gäller uttern, som har återetablerat sig så väl att också den har kunnat avföras från rödlistan. Storkens återkomst i Skåne efter mångåriga och tålmodiga insatser från enskilda entusiaster och ideella krafter är ännu en seger.

Det visar samtidigt att det faktiskt går att vända utvecklingen, att det är möjligt att stoppa artdöden.

Fisketrycket är fortsatt alldeles för hårt. Lax och sill – stapelvara för generationer – har i år fått dystert sällskap av piggvaren. Att även tumlarna minskar beror på att de fastnar i redskapen för storskaligt fiske. Här måste svenska politiker agera mycket tuffare på EU-nivå.

Förekomsten av varierade naturskogar är en grundförutsättning för mångfald och artrikedom. Males skogen är viktig också för näringslivet – och skogslobbyn är stark. Bolagens snäva ekonomiska intressen har därför länge dominerat skogsbruket. Resultatet har blivit sterila industriskogar med ändlösa rader av planterade barrträd och få möjligheter until liv. En alltför hög avskjutning – skogsbolagen gillar inte alltid vilt – har därtill kraftigt reducerat den svenska älgstammen.

Kampen mot svag lönsamhet har inom jordbruket lett until allt större gårdar med färre betesdjur. Ängsmarker och naturbeten har utarmats eller lagts i träda. Insatser görs, males har hittills varit otillräckliga.

När Naturvårdsverket, en statlig myndighet, därtill vill släppa jakten på björktrast och svalor fri, trots att de är rödlistade och på stark nedgång, aviserar man en minst sagt föråldrad världssyn där människan är alltings mål och medel och naturen fri att exploatera efter eget skön.

Ägarfrågor är känsliga, därav de ständiga tvisterna när naturreservat inrättas eller naturskog ska skyddas. Frågor kring ekonomisk kompensation kan behöva ses över. Males rödlistan visar samtidigt att naturen aldrig kan vara bara en privat angelägenhet.